Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judisk krönika - Judisk litteratur - Judisk musik - Judisk tidskrift - Judits bok - Jud Süss, eg. Joseph Süss Oppenheimer - Juel, Axel - Juel, Jens - Juel, Karin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
607
Judisk litteratur—Juel
608
holm sedan 1932. J., som är en allmänt
kulturell och politisk tidskr., redigeras i sionistisk
anda.
Judisk litteratur, se Hebreiska språket och
litteraturen, Nyhebreisk litteratur samt
Rabbinska språket och litteraturen.
Judisk musik. Redan långt före den judiska
statens slutgiltiga upplösning (70 e. Kr.) hade
den assimilationsprocess vidtagit, som kom
judarna att växa in i de olika folks kulturella liv,
till vilka de kommit under förskingringen. Även
om då och då en viss egenartat judisk
underton kan spåras i judiska konstnärers alster, så
har dock i måleriet såväl som i diktkonsten
och musiken assimilationen i stort sett blivit
fullständig, d. v. s. i de länder, där judarna icke
levat isolerade från landets övriga invånare. Det
enda musikområde, där judarna som sådana
bibehållit sin egenart, är den religiösa sången i
synagogorna. Denna har sina rötter i den gamla
tempelsången. Dess särskilda karaktär
utvecklades under medeltiden och senare på grundvalen
av den judiska gudstjänsten. Denna är till sitt
väsen av liturgisk art, och liturgerna (=
kantorerna) föredrogo bönerna fritt improviserande,
varigenom en sorts recitativisk-melodisk sångstil
uppkom, upptagande österländska och
västerländska element och fullt oberoende av andra
formprinciper än dem, som förestavades av ordet och
dess stämningsinnehåll. Därigenom ha de gamla
synagogsångerna fått sin uttrycksintensitet och
oförlikneliga skönhet. En stor del av melodierna
fick småningom stadgad form och spriddes av
de kringvandrande kantorerna från land till land.
De upptecknades först under 1800-talet, då även
nya element tillkommo, främst den flerstämmiga
körsången och orgeln. Mästare som Sulzer,
Le-wandowski, Deutsch, Weintraub, Naumbourg,
Kirschner, Baer, Alman, Nadel och Kornitzer
rensade de traditionella melodierna från
tillkomna störande element, arrangerade dem mer el.
mindre stiltroget med instrumental- och
körled-sagning och komponerade även nya sånger för
kantor och kör i äldre och nyare stil. — I de
östliga länderna sjunga judarna även sina egna
världsliga folkvisor, av vilka de skönaste dock
följa den synagogala stilen. Detsamma gäller den
världsliga j., som en del rysk-judiska tonsättare
(Achron, Gnesin m. fl.) vinnlagt sig om. —
Litt.: A. Ackermann, ”Der synagogale Gesang
in seiner historischen Entwicklung” (1894); A.
Friedmann, ”Der synagogale Gesang” (2:a uppl.
1908); A. Z. Idelsohn, ”Hebräisch-orientalischer
Melodienschatz”, 5 bd (1914 ff.); A. Nadel, ”Den
judiska musiken” i ”Judarna” (”Nationernas
bibi.”, 1920); L. Ssabanejew, ”Die nationale
jü-dische Schule in der Musik” (1927).
Judisk tidskrift, månadstidskrift, grundad i
Stockholm 1928, sysslar med judiska religiösa
och profana kulturella spörsmål.
Judits bok, gammaltestamentlig apokryfisk bok,
som berättar, att den assyriske fältherren H o 1
o-f er nes på ett krigståg mot judarna vid
belägring av fästningen Betulia blev genom list dödad
av en ung, skön änka, Judit, varefter assy-
Jens Juel: Konstnären och hans hustru, 1791. Statens
museum for kunst, Köpenhamn.
rerna blevo slagna av de belägrade.
Framställningen är grovt ohistorisk. Boken är urspr.
skriven på hebreiska i 2:a årh. f. Kr. Ämnet är
ofta behandlat i litteraturen, bl. a. av Fr.
Heb-bel (1840), och i målarkonsten, bl. a. av
Michel-angelo, Rafael, Rubens, Tizian och Tintoretto.
Jud Süss [jö’t zy’s], eg. Joseph Süss
Oppenheimer, judisk finansminister i
Würt-temberg (1698—1738), behandlad i en roman av
L. Feuchtwanger (1925; sv. övers., ”Makt”,
1927).
Juel [jöl], Axel Niels Christian, dansk
lyriker (1883—1948), från 1923 kontorchef i
marinministeriet. J. debuterade 1909 med ”De förste
blomster” och utgav sedan ett flertal
diktsamlingar och ett skådespel, ”Knud Lavard” (1932).
J:s enkla och smidiga lyrik ansluter sig till
guldålderns diktning och har mer än mycken annan
dansk lyrik anslagit de nationella strängarna.
Juel [jöl], Jens, dansk målare (1745—1802).
Efter studier i utlandet var han verksam i
Köpenhamn samt blev prof, och akademidir. J. var
en stor begåvning, mångsidig och epokgörande i
det danska måleriet. Han målade porträtt, friskt
och intimt, figurer och landskap av god
karaktär, naturstämningar av äkta känsla. — Litt.: E.
Poulsen, ”J. J.” (1942).
Juel, Karin Sofia, f. Engdahl, sångerska,
författarinna (f. 1900 26/s). Vid mitten av
1920-talet uppträdde J. tills, m. sin förste make som
vissångerska och framträdde i början av
1930-talet i radio. Hon blev snabbt populär och var
tidvis engagerad vid revyteatrar. J. har även
framträtt som skönlitterär förf, med romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
