Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litosfär - Litotes - Litsa - Litslena - Litt. - Littera (litera) - Litteral ataxi - Litterat - Litteratur - Litteraturbladet - Litteraturhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
821
Litotes—Litteraturhistoria
822
bestående av olika slag av bergarter, mest lättare
silikatbergarter. Under 1. kommer barysfären.
Lito’tes, grek., ”enkelhet”, förmildrande
omskri vning, eufemism.
Litsa, att medelst en smäcker lina, 1 i t s 1 i n a,
fästa t. ex. ett segel till mast el. stag el. till kåser
av järn el. trä, litsor, som låta seglet löpa på
stag el. lejdare.
Litslena, sn i Uppsala län, Trögds hd, på
Mälarslätten närmast ö. om Enköping; 64,20 km2,
746 inv. (1952). Småkullig slättbygd. 2,702 har
åker. Egendom: Djurby. Kyrkan härstammar
från 1400-talet. Ingår i L. och Husby-Sjutolfts
pastorat i Ärkestiftet, Trögds kontrakt; tillhör
storkommunen Norra Trögd.
Litt., förk. för 1 i 11 e r a och litteratur.
Littera (11 ter a), plur. litterae (även =
brev), lat., bokstav. — Litteräl, bokstavlig.
Litteräl ataxi, svårighet att tala på gr. av
ataxi.
Litterät, skriftställare. Om litterat
rådman se Rådman.
Litteratur (av lat. litteratüra, bokstavsskrift,
språkkunskap), skriftliga (resp, tryckta)
vittnesbörd om människosläktets andliga verksamhet;
sammanfattningen av dessa (ett lands, ett folks,
ett tidevarvs o. s. v.) skrifter; ofta, i mer
inskränkt bemärkelse, liktydigt med vitterhet. L.
i sin helhet, världslitteraturen, delas i
de olika nationallitteraturerna, i
antikens, 1700-talets o. s. v. litteraturer, i olika arter:
skönlitteratur, vetenskaplig 1. (juridisk, filosofisk,
botanisk o. s. v.), i poesi och prosa m. fl. slag,
alltefter tillkomstort och -tid, språk, syfte,
ämne m. m.
Litteraturbladet, se Geijer, sp. 785.
Litteraturhistoria, (företrädesvis den vittra)
litteraturens utveckling, vetenskapen om denna
utveckling. Den moderna 1. kan sägas ha utgått
ur den klassiska filologien, studiet av de antika
förf :s verk och personlighet, och
lärdomshistorien, historia litteraria, studiet av de enskilda
vetenskapsgrenarnas utveckling. Den var urspr.
kommenterande, bibliografisk och biografisk. Den
anknöts tidigt till den litterära kritiken, bestämd
av en viss estetisk doktrin. Från mitten av
1700-talet började den historiska synpunkten komma
mera till sin rätt. Det skedde först med Thomas
Warton i ”Observations on the Fairy Queen of
Spencer” (1754). Stor betydelse fingo Herder,
som betonade den litterära smakens relativitet,
och de tyska romantikerna, framför allt A. W.
och F. Schlegel, som underströko de filosofiska
idéernas roll i den litterära utvecklingen.
1880-talets viktigaste bidrag till l:s metodik kommo
från Frankrike. Sainte-Beuve tillämpade med
mästerskap den psykologiska metoden. Taine försökte
ge 1. större vetenskaplighet genom att på gr. av
intryck från den blomstrande samtida
naturvetenskapen, särsk. Darwin, förklara det litterära
verket ur tre faktorer: rasen, miljön och
tidsmomen-tet. Brunetière tillämpade i samma syfte
utvecklingslärans idé på de litterära genrerna. Denna
positivistiska 1. fick framstående företrädare i
tysken Wilh. Scherer och svensken H. Schück, som
båda betonade det allmänt kulturhistoriska
momentet. Bestämd av samma syfte som Taine och
Brunetière, att ge 1. större vetenskaplighet, vände
sig G. Lanson mot överförandet av
naturvetenskapliga synpunkter och metoder på 1. och
utarbetade för denna en fast filologisk-historisk
metodik, som f. n. har sin mest energiska
företrädare i D. Mornet. I nära samband med denna
historiska riktning står den komperativa
litteraturhistorien (littérature comparée), som, förnyad
av J. Texte, vidare utformad av F.
Baldensper-ger och Paul van Tieghem, har satt som sin
uppgift att undersöka och utreda alla de skiftande
växel verkningar, som kunna förekomma mellan
två länders andliga liv, sådana de avspeglas i
litteraturen. Sociologiens betydelse för 1. har
framhållits av Lanson, Mornet, Baldensperger
och framför allt L. L. Schücking. En speciell
utformning har sociologisk 1. fått genom
företrädare för marxismen. Ett regionalistiskt
betraktelsesätt, med betonande av landskapet och rasen,
hävdades ivrigt av J. Nadler. Mot den historiska
skolan har rests opposition från skilda håll,
framför allt i Tyskland, där man under intryck av
bl. a. Bergson betonat det egenartade och
individuella hos de litterära fenomenen. Denna intuitiva,
ofta starkt subjektiva forskning, som gäma
ersatt termen 1. med litteraturvetenskap
(Literaturwissenschaft), fick betydande
företrädare i Wilh. Dilthey, O. Walzel, R. Unger, F.
Gundolf och H. Cysarz. Oppositionen mot den
historiska riktningen företrädes vidare i Italien
av B. Croce, som utbildat en filosofisk estetisk
metod, i Rumänien av M. Dragomirescu, som
betonar det formellt estetiska studiet av de
litterära mästerverken, en synpunkt, som också
understrukits av fransmannen B. Fay. I skarp
motsättning till det historiskt inriktade
litteraturstudiet kom den s. k. slaviska formalismen, som
först utbildades i Ryssland efter 1 :a världskriget
och som snart fick företrädare i Polen och
Tjeckoslovakien. Denna uppställde som huvuduppgift
för litteraturforskningen att studera de litterära
verkens ”form”, deras konstnärliga uppbyggnad
och kvalitet. Främmande för det historiska
betraktelsesättet voro även engelsmännen F. R.
Leavis, som tagit avgörande intryck av T. E.
Eliots starkt personliga syn på litteraturstudiet,
och I. A. Richards, som under mellankrigsåren
utarbetade en kritisk metodik på psykologisk
grund. Litteraturstudiets uppgift och metoder
blevo med stor iver diskuterade i U.S.A. på
1920- och 1930-talen, och även här växte sig
oppositionen mot den traditionella historiska
litteraturforskningen stark, uppburen av
företrädare för vad som kallas the new criticism, ss. A.
Tate, C. Brooks, R. P. Blackmur, K. Burke, B.
W. Stallman, R. P. Warren, A. Warren och R.
Wellec, vilka alla strävat efter att finna
värdemätare för de poetiska verken och metoder att
fastställa deras estetiska egenskaper. I nordisk
litteraturforskning representeras oppositionen mot
den strängt historiska litteraturforskningen av
bl. a. Vilh. Andersen, F. J. Billeskov Jansen,
Fr. Böök och J. Landquist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
