Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luksor, Luxor - Lukt - Luktcell - Lukthjärna, Luktlob - Luktnerven - Luktorgan - Luktsalt - Luktsalvia - Luktsinne - Luktviol - Luktärter, blomsterärter - Lukuga - Lukullisk - Lule lappmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
Lukt—Lule lappmark
98
Amonstemplet i Luksor. Se även bild 9 vid Egypten.
sig ruinerna av ett Amonstempel, påbörjat av
Amenhotep III (omkr. 1400 f. Kr.), fortsatt av
Tutanchamon, Horemheb och Ramses II (på
1200-talet f. Kr.). Av den sistnämndes sex
kolossalstatyer framför pylonen stå ännu tre kvar,
av vilka två äro 14 m höga. På v. Nilstranden
befinna sig många viktiga fornlämningar, bl. a.
Seti I:s tempel, kungagravarna i ”Konungarnas
dal” (bland dem Tutanchamons 1922 upptäckta
grav), Memnonstoderna och längst i s.
döds-templen i Medinet Habu. Dessa fornlämningar
ha gjort det nuv. L. till medelpunkten för
turisttrafiken i övre Egypten.
Lukt betecknar såväl luktsinnet och
luktförnimmelserna som egenskapen att framkalla
luktförnimmelser. Då dessa framkallas av gasformiga
ämnen, som även i ringa koncentration och på
täml. stort avstånd kunna påverka luktcellerna,
står 1. hos djuren företrädesvis i
näringsanskaff-ningens och sexualdriftens tjänst. L. tillkommer
redan lägre ryggradslösa djur och når hos många
insekter (asinsekter och fjärilar) en otrolig
skärpa. Bland ryggradsdjuren är 1. bäst utvecklad
hos däggdjuren, där förhållandena närmast erinra
om dem hos människan. Även fiskarna äga L,
trots att deras luktorgan retas av i vatten lösta
ämnen. — Hos människan utbreda sig
luktnervernas ändförgreningar på skiljeväggen mellan
näshålorna på en fläck, stor som en ettöring, och
på ett lika stort område på översta näsmusslan.
Slemhinnan på dessa ställen (luktregionen)
innehåller sinnesceller, 1 u k t c e 11 e r, som utgöra
en direkt fortsättning av nervförgreningarna.
Hos många däggdjur sträcker sig luktregionen
över större delen av de starkt veckade
näsmusslorna.
Vid vanlig andning går endast en obetydlig
del av luftströmmen över luktregionen. Då man
NF XIV — 4
luktar på ett föremål, insuger man luften på
sådant sätt, att en starkare luftström avgrenas
längs näsryggen uppåt genom översta näsgången.
— Vid svälj ning passerar en utåtgående luftström
genom de bakre näsöppningarna, vilken medför
gasformiga ämnen, som härröra från födan el.
drycken. De härvid uppkommande
luktförnimmelserna sammansmälta med smakförnimmelserna
så fullständigt, att man i det dagliga livet
räknar dem till smaken. — Antalet luktarter är
oändligt stort. Att samhörighet existerar mellan vissa
luktarter framgår därav, att 1. för vissa ämnen
kan försvinna, medan den samtidigt kvarstår för
andra. — Medelst särskilda instrument, o 1 f a
k-tometrar, kan man mäta luktskärpan
hos olika individer.
Luktcell, se Lukt.
Lukthjärna, Luktlob, anat., se Hjärna, sp. 351.
Luktnerven, se Hjärnnerver.
Luktorgan utgöras hos lägre djur av
luktceller, som dels sitta samlade i främre ändan av
kroppen, dels ligga strödda över hela djurets yta.
Huruvida de förnimmelser de förmedla hos i
vatten levande former skola betecknas som lukt
el. smak är omdiskuterat, varför man enat sig
om den neutrala benämningen kemiska
sinnesorgan. Hos t. ex. insekterna tjänstgöra
som 1. olika slag av hår-, kägel- el. skivformade
bildningar, belägna framför allt på antennerna.
Hos landryggradsdjuren äro 1. i stort sett
byggda som hos människan (jfr Lukt). Hos
fiskarna saknas bakre näsöppningar, och 1. ha formen
av pariga gropar, delvis täckta av en hudflik,
som åstadkommer, att organet genomspolas av
vatten. Hos groddjur och kräldjur ligger mellan
mun- och näshålorna ett egendomligt organ, J
a-c o b s on s k a organet, vars betydelse anses
vara att vid utandningen kemiskt pröva i munnen
befintlig föda. Särskilt hos ormarna är detta
organ väl utvecklat. Hos fåglar och däggdjur är
det mer el. mindre förkrympt.
Luktsalt, äldre namn på vissa starkt luktande
salter el. blandningar, vilka brukades som
uppliv-ningsmedel, särskilt vid svimning. Som 1.
betecknades t. ex. ammoniumkarbonat.
Luktsa’lvia, Tanacètum balsamlta (Balsamlta
vulgäris, Chrysa’nthemum balsamita), en sedan
gammalt i trädgårdar odlad, till de
korgblommiga hörande växt med elliptiska, sågade blad och
gula blommor. Liksom Salvia har 1. aromatisk
doft och var särskilt förr
allmänt nyttjad som krydda och i
medicinen.
Luktsinne, se Lukt.
Luktviol, bot., se Violsläktet.
Luktärter,
blomsterärter, La’thyrus odorätus, ettårig
baljväxt från Sicilien, med stora,
välluktande blommor, vilken
odlas i otaliga former.
Luküga, Tanganjikasjöns
avlopp till Kongo, i Centralafrika.
Luku’llisk, se Lucullus.
Lule lappmark omfattar
Jokkmokks och Gällivare socknar.
Luktärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
