Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mässfall - Mässhake - Mässing - Mässingsinstrument - Mässingsvatten - Mässkrud, mässkläder - Mässling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
M ässf all—M ässling
544
Mässfall inträffar, när en ordinarie gudstjänst
måste inställas.
Mässhake, se Kyrkoskrud.
Mässing, legering av koppar och zink. I den
del av tillståndsdiagrammet koppar—zink, som
har tekniskt intresse, uppträda två olika faser,
betecknade a-m ä s s i n g och /?-m ä s s i n g, vilka
ha olika egenskaper. Vid zinkhalter upp till c:a
33 % uppträder endast a-fas, scm är mjuk och
smidbar. Zinkhalter mellan 46 och 50 °/o ge hård
och spröd ^-mässmg. 1 det mellanliggande
området uppträda båda faserna samtidigt. För
föremål, som skola formas i kallt tillstånd genom
valsning, pressning el. dragning, lämpar sig
a-mässing bäst. En viss halt av ^-mässing är
däremot önskvärd vid föremål, som skola gjutas,
bearbetas med skärverktyg el. varmbearbetas. —
Hållfasthetsegenskaperna hos m. variera med
zinkhalten och bearbetningsgraden. Zinken är det
billigare legeringselementet, och man strävar
därför efter att hålla zinkhalten så hög, som
anspråken på legeringens egenskaper medge. Färgen
hos m. varierar med zinkhalten. Vid m. med
låg zinkhalt (även kallad t om bak) dominerar
den röda kopparfärgen. Vid stigande zinkhalt
övergår denna alltmer i gult. En vanlig
benämning för m. är också g u 1 m e t a 1 1. M. med
c:a 60% koppar kallas M u n t z* metall. M.
användes för ett stort antal olika ändamål, ss.
prydnadsföremål, beslag, vatten- och ångarmatur,
lampor, maskindelar, patronhylsor, behållare och
gravyrplåtar. För vissa maskindelar, ss. axlar,
pumpstänger, kugghjul och ventiler, användes
med fördel specialmässing, som legerats
med låga halter av en el. flera av metallerna
aluminium, bly, järn, mangan, tenn el kisel.
Därigenom kunna även korrosionsegenskaperna, som
redan hos vanlig m. äro goda, ytterligare
förbättras. Deltametallen är den mest kända
specialmässingen.
M. har som material använts för
konsthantverk sedan medeltiden, först och främst för
tillverkning av ljuskronor, kandelabrar och
ljusstakar, ljusarmar och väggplåtar. Kyrkornas
praktfulla dopfat i driven och graverad ornering äro
oftast av m. Med 1800-talet försvinner m.
alltmera ur konsthantverket och kommer till
användning endast för tillverkning av enklare
bruksföremål utan konstnärlig utsmyckning. —
Litt.: S. Erixon, ”M.” (1943).
Mässingsinstrument, biåsinstrument med
läppmunstycke. Till m. höra valthorn, trumpet,
kornett, basun och ventilhorn (tuba, althorn m. fl.).
De äldre formerna hade endast naturtoner.
Under 1800-talet försågos de flesta m. med ventiler.
Mässingsvatten, utspädd svavelsyra till
rengöring av föremål av mässing.
Mässkrud, mässkläder, den liturgiska
skrud, som bäres av officierande prästman vid
altartjänst el. (inom vissa kyrkosamfund) annan
därmed jämförlig förrättning. Rikast utvecklad
är m. inom rom.-kat. kyrkan; i svenska kyrkan
bäres i regel endast mässkjorta (alba) och
mässhake (casula), av biskopar dessutom korkåpa
Svensk präst i masskjorta och
masshake. Se även bilder vid
Biskopsskrud.
(pluviale) och
biskopsmössa (mit-ra) jämte
biskopsstav (kräkla).
Mässling, en
epidemiskt
uppträdande barnsjukdom med typiskt
feber förlopp,
åtföljt av
katarrsym-tom och ett
karakteristiskt utslag.
Sjukdomen plägar
9—11 dygn efter
smittans
överförande sätta in med
snuva, torrhosta,
rod ’ad av ögonen,
ljusskygghet, feber
och
sjukdomskäns-la. Besvären ökas,
tills efter 3—4
dagar utslaget
uppträder. Detta börjar
på ansiktet och
sprider sig under
de följ. 2 dygnen
över bålen, armar
och ben. Det
består av små
oregelbundna, något
upphöjda, blåröda fläckar, som småningom
tillväxa och sammanflyta; i motsats mot
scharla-kansfebern lämna de alltid fläckar av
blek hud mellan sig. Vanl. något tidigare än
hudutslaget träffar man i mnnslemhmnan, på
kindens insida i jämnhöjd med nedre
kindtänderna, de blåvita s. k. Koplikska fläckarna.
Sjukdomsbesvären pläga under sjukdomens
höjdpunkt, 3—4 dygn, vara rätt betydande, och
febern håller sig på 390—400. Darpå försvinna
de i regel hastigt, och utslaget bleknar av.
Hostan viker först under sjukdomens tredje skede
(konvalescentstadiet), då överhuden avfjällar i
form av ett mjöligt pulver. Efter c:a 1 vecka
är patienten i okomplicerade fall fullt återställd.
Smittsamheten är störst i det katarrala stadiet,
avtager hastigt, då utslaget kommer fram, och
upphör i konvalescentstadiet. Det enskilda
sjukdomsfallets och epidemiernas svårighetsgrad är
beroende på förekomsten av komplikationer. Av
dessa spelar lunginflammationen största rollen.
Den är i synnerhet allvarlig för patienter under
2 år, mest för dem, som lida av engelska
sjukan, och kan hos dessa medföra en avsevärd
dödlighet. Av vikt äro också komplikationer från
mellanörat, som vid vissa epidemier äro vanliga.
En latent tuberkulos kan i anslutning till m.
blossa upp och antaga ett svårartat förlopp. —
Åldern 2—8 år är mest utsatt; ovanligt är, att
någon angripes mer än en gång. Smittämnet är
ett virus, som man lyckats renodla; det är
bundet vid och sprides från slemmet i övre
luftvägarna samt från hudfjällen. Den allmänna
behandlingen är helt symtomatisk med
an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
