Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Neutralism - Neutralitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
801
Neutralitet
802
Frankrike. — En svensk motsvarighet till n. är
den s. k. Tredje ståndpunkten.
Neutralitet, subst. till neutral. — Folkr. N.
betecknar den ställning, som intages av en stat,
som icke deltager i ett pågående krig. N.
innebär emellertid vida mer än detta faktiska
förhållande. N. utgör ett folkrättsligt reglerat
tillstånd av säregen art, som skiljer sig från det i
fredstid rådande. En rättsligt korrekt n., d. v. s.
den hållning, som en icke krigförande stat bör
intaga för att vara i överensstämmelse med den
internationella rättens grundsatser, innebär
iakttagandet av vissa rättigheter och skyldigheter
mellan de krigförande och de neutrala. De
regler, som avse dessa ömsesidiga förhållanden,
sammanfattas under benämningen neutralitet
s-r ä 11. De äro resultatet av en lång historisk
utveckling, baserad på erfarenheten, huru en
neutral stat bör förfara för att undgå att indragas
i kriget.
Den folkrättsliga regleringen av de neutrala
staternas skyldigheter utvecklades relativt sent. I
äldre tid ansågs det icke oförenligt med n., att
en utanför en krigisk konflikt stående stat
understödde en krigförande såväl aktivt med trupper
o. dyl. som passivt genom att tillåta genomfart
(genommarsch) över sitt territorium. Under
1700-talet började emellertid opartiskheten allt
allmännare att anses som n.-rättens bärande grundsats.
Efter Napoleon-krigen i början av 1800-talet
utvecklades n.-begreppet till större klarhet och
bestämdhet, och anspråken på n. skärptes.
Parisdeklarationen 1856 fastslog vissa regler ang. n:s
betydelse i sjökrig. På Haagkonferensen 1907
fastslogs genom 5:e och 13 :e konventionerna, vad
som borde anses gälla om neutrala makters och
personers rättigheter och skyldigheter under
landkrig, resp, sjökrig. Dessa konventioner,
varigenom den klassiska n. blev kodifierad, innefattade
grundsatser, vilka betraktades som gällande
sed-vanerätt, oavsett konventionernas formella
giltighet, och de ha också i det stora hela blivit
respekterade. En särskild mellanfolklig reglering av n.
i luftkrig saknas visserligen, men ett av en
internationell juristkommitté utarbetat förslag,
kallat 1923 års Haagregler, föreligger som ett
försök att fixera luftkrigföringens principer. I
övrigt få de allmänna reglerna för n. analogt
tillämpas.
Efter 1 :a världskriget var det meningen, att
det nyinrättade Folkförbundet skulle ta sig an
n.-rätten och ytterligare utveckla den. Men
förbundet erhöll aldrig den kraft det borde ha haft,
då flera av stormakterna helt el. delvis stodo
utanför. Så var i stor utsträckning fallet med
U.S.A. Dess strävan i utrikespolitiken var
huvudsaki. inriktad på att bevara n. En inflytelserik
opinion ville strängt begränsa U.S.A :s handel och
finansiella förbindelser med krigförande makter
för att därigenom minska risken att bli indragen
i krigiska konflikter. Dessa synpunkter, som
betecknas som isolationistiska, präglade 1935 års
n.-lag, som bl. a. förbjöd export av krigsmateriel,
så snart presidenten förklarat krigstillstånd
föreligga. 1936 stadgades även förbud mot lån och
NF XV — 26
krediter åt krigförande. En ny n.-lag 1937
fastslog cash and carry-principen, d. v. s. köparen
måste betala varan kontant och själv sörja för
dess hemtransport. Hänsyn till västmakternas
behov av vapen efter krigsutbrottet 1939 gav
kongressen anledning utesluta förbudet mot
vapenexport ur den nya n.-lagen av 1939. Definitivt
övergavs n.-politiken u/s 1941, sedan kongressen
antagit Roosevelts förslag om uthyrning och
utlåning (lend and lease) av all slags krigsmateriel
till Storbritannien o. a. demokratier.
Under och efter de båda världskrigen på
1900-talet har n.-rätten råkat i en osäker ställning,
beroende dels på utvecklingen av det moderna
totala kriget, dels på upprättandet av nya
internationella organisationer, där medlemskapet
svårligen låtit sig förenas med den klassiska n.
Redan under 1 :a världskriget fick dess huvudregel,
att opartiskheten ålåg staterna, icke de enskilda
medborgarna, åtskilliga stötar, vilka försvårade
dess strikta upprätthållande. Sverige lyckades i
vissa fall hävda sin ställning, men i stort sett led
’den klassiska n. nederlag. Vidare utgick denna
ifrån att det helt berodde av den enskilda statens
självbestämningsrätt, om den ville förklara sig
neutral el. icke. Folkförbundspakten 1919 hade
en viktig avvikelse härifrån. En stat, som
började krig i strid mot ett enhälligt uttalande av
rådet el. en avkunnad skiljedom el. utan att
invänta dessa medlingsåtgärder, skulle anses ha
begått krigshandlingar mot alla de andra
medlemsstaterna. Dessa skulle å sin sida skrida till
nödiga sanktioner mot den paktbrytande staten
och icke anses neutrala i det pågående kriget.
Enl. FN-stadgan 1945 avgör säkerhetsrådet, om
det föreligger något fredsbrott, som gör det
nödvändigt att tillgripa tvångsmedel.
Medlemsstaterna ha ovillkorlig skyldighet att verkställa
säkerhetsrådets beslut. Som ett led i sådana ev.
tvångsåtgärder kan varje medlemsstat bli skyldig
att låna ut baser för militära operationer, tillåta
genomfart av trupper och ställa luftstridskrafter
till förfogande.
De särskilda staterna bruka fatta sina n.-regler
i form av förordningar. För Sveriges del har
detta senast skett genom k. k. 27/s 1938, innefattande
vissa n.-bestämmelser. De bygga i allt väsentligt
på 1907 års Haagkonvention och 1923 års
Haagregler, alltså den klassiska n:s grund, och svara
mot de föreskrifter, som i anslutning till en
gemensam deklaration utfärdats samtidigt även i de
fyra andra nordiska länderna.
N. avser eg. en hållning, som intages med
hänsyn till ett pågående krig. Men ett par
europeiska stater ha även under fredstid åtnjutit s. k.
permanent neutralitet (se härom
Neutraliserad stat). — N. inträder vid krigsutbrott
och brukar men behöver icke deklareras genom
en särskild neutralitetsförklaring. Så
skedde t. ex. av Sverige inför 2:a världskriget
genom k. k. % och % 1939. N. upphör genom
att kriget slutar el. genom att den neutrala
staten indrages i kriget och alltså själv blir
krigförande. I’ förra fallet kan även härom utfärdas
särskild deklaration, t. ex. i Sverige, efter
Tysk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
