Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
Norge
112
1907 uppkommo nya partimotsättningar, särskilt
ang. den koncessionslagstiftning, som vänstern
(med stöd av socialisterna, vilka från 1903
bildade eget parti i stortinget) tog initiativet till i
avsikt att hindra främmande kapital att
dominera N. ekonomiskt. Regeringens ställning
försvagades, särskilt då Michelsen okt. 1907 av
hälsoskäl avgick. J. Lövland blev chef och sökte
rekonstruera ministären i vänsterriktning men
kunde icke samla majoritet i stortinget. 1908
tillkom en ren vänsterregering med G. Knudsen
som chef. Denne genomdrev bl. a.
koncessions-lagarna men led nederlag vid valet 1909. Den
mer högersinnade delen av vänstern, med bl. a.
Michelsen i spetsen, hade nu bildat den
"frisinnade vänstern”, som från valet 1909 gick samman
med högern. Av dessa två partier bildade den
”frisinnade” W. Konow 1910 ny regering.
Diver-genser funnos, ej minst i språkstriden, och då
Konow offentligt hyllade landsmålet, störtades
han 1912, och högermannen J. Bratlie bildade
regering. Denne led ett förkrossande nederlag vid
valet 1912, då vänstern fick en stor majoritet
och även socialisterna gingo framåt. 1913 bildade
G. Knudsen åter regering. Denna genomförde
flera sociala reformer.
Vid 1 :a världskrigets utbrott förklarade sig
N. i gemenskap med Sverige och Danmark
neutralt. Det nordiska samarbetet under kriget blev
dock av starkt begränsad art, då N. genom sitt
läge och på annat sätt var beroende av England.
Med sin stora handelsflotta led N. väldiga
förluster genom det tyska undervattenskriget, och
det kom till flera hotande konflikter med
Tyskland. Kriget skapade en osund högkonjunktur,
som följdes av krasch. Krigstidsåtgärder, bl. a.
från 1917 ransonering av de viktigaste
näringsmedlen, bidrogo till att göra regeringen
impopulär, och vid valet 1918 förlorade den sin majoritet.
Båda ytterpartierna gingo fram, men ej heller
något av dem fick majoritet. Regeringen blev
därför kvar, tills den i juni 1920 föll på en
tillfällig bevillningsfråga och avlöstes av en
högerregering med O. B. Halvorsen som chef.
1920 gick N. in i Nationernas förbund. Genom
en internationell överenskommelse s. å. fick N.
överhöghet över Spetsbergen, definitivt övertagna
1925 under namnet Svalbard. Mellan N. och
Danmark utbröt på 1920-talet en segsliten
konflikt om Östgrönland, där N. hade stora
fångstintressen. Internationella domstolen i Haag
underkände 1933 de norska anspråken.
Dominerande i dessa års politik blev
förbuds-frågan. Ett provisoriskt förbud mot import och
försäljning av sprit och starkvin genomfördes
under kriget. Då vänstern önskade förbudet
permanent, hänsköts saken till en folkomröstning
(okt. 1919), som gav stor för budsmajoritet.
Förbudet vållade emellertid svårigheter för N:s
handel med de vinproducerande länderna, och
Hal-vorsens regering förberedde starkvinsförbudets
upphävande. Den blev då fälld 1921, men den
följ, vänsterregeringen Blehr kunde icke på
tillfredsställande sätt lösa svårigheterna. 1923
bildade Halvorsen åter regering och upphävde stark-
vinsförbudet. Efter Halvorsens död maj 1923
fortsatte regeringen med A. Berge som chef, men
då den även vidtog mått och steg för att få bort
spritförbudet, fälldes den 1924. Den följ,
vänsterregeringen J. L. Mowinckel hade en mycket svag
parlamentarisk basis och försvagades ytterligare
vid valet s. å., då partierna till höger (högern
och det från 1921 självständiga ”bondepartiet”)
tillsammans fingo majoritet. Regeringen fälldes
1926, då I. Lykke bildade en ny regering från
högern. Hösten 1926 hölls ny folkomröstning om
spritförbudet, och det visade sig, att stämningen
efter de mellanliggande årens erfarenheter svängt
helt över till förbudets nackdel. Det upphävdes
därefter våren 1927.
Ekonomiska svårigheter och oro i arbetslivet
präglade i övrigt N :s historia efter kriget.
Socialdemokratiska arbetarpartiet, som först 1921 fick
mot sitt antal svarande representation i stortinget,
hade efter ryska revolutionen övergått till ett
revolutionärt program. Den socialdemokratiska
flygeln avskilde sig då som eget parti men var
för svag att uträtta något och förenades åter
med huvudpartiet före valet 1927. Den
ekonomiska krisen, som tvingade varje regering att
knappa in på alla anslag och samtidigt kräva
höga skatter, hade nu gjort de växlande
regeringspartierna impopulära. Arbetarpartiet gick
starkt framåt och blev avgjort det starkaste
partiet i stortinget. De borgerliga partierna hade
visserligen ännu majoritet tillsammans, men vid
Lykkes avgång 1928 kunde de icke enas om
någon samling, och arbetarpartiet bildade
regering med C. Hornsrud som chef. Denna regering
Störtades redan febr. s. å. på sin starkt
utmanande regeringsförklaring. Mowinckel bildade
därefter en vänsterregering, som genom en klok
och försiktig politik kunde hålla sin ställning
perioden ut trots sin ensidiga sammansättning ock
svaga partibasis i tinget. Vid valet 1930, då
samtliga borgerliga partier åter gingo fram på
arbetarpartiets bekostnad, stärktes dess ställning
ytterligare. Mowinckel tog 1930 initiativet till
Oslokonventionen, vari de skandinaviska staterna
samt Belgien, Nederländerna och Luxemburg
sökte slå vakt om vissa frihandelsprinciper.
Under 1931 års storting fälldes emellertid
Mowinckel på en koncessionsfråga, och bondepartiet
bildade f. f. g. regering, med P. L. Kolstad (1931
—32) och därefter J. Hundseid (1932—33) som
statsministrar. Regeringen utmärkte sig särsk.
för sina kraftiga ingripanden på
arbetsmarknaden. Sedan dess ställning av flera skäl
undergrävts, blev Mowinckel för tredje gången
statsminister (1933—35). Valen 1933 blevo en stor
seger för socialdemokraterna. Mowinckel stod
likväl kvar men fälldes 1935 av bondepartiet
och socialdemokraterna, vilka ogillade hans i
deras ögon alltför försiktiga budgetpolitik.
Socialdemokraten J. Nygaardsvold blev statsminister
(1935—45)- Ehuru bondepartiet ej var med i
regeringen, ingick det s. å. en krisförlikning med
socialdemokraterna. Regeringen gav nu starkt
statsunderstöd åt jordbruket samt igångsatte
extraordinära offentliga arbeten till
arbetslöshe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
