Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nötkreatursavel - Nötkreaturspremiering - Nötkreatursraser - Nötkreatursskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351 Nötkreaturspremiering—Nötkreatursskötsel 352
På gr. av stora klimatskillnader i Sverige och
som följd därav olikheter i bl. a.
foderbeskaffenhet har det varit nödvändigt med en
differentiering av nötkreaturen på olika raser. Antalet
raser har dock minskat. F. n. finnas i Sverige
tre nötkreatursraser med större utbredning (se
Nötkreatur). — Litt.: J. L. Lush, ”Animal
breeding plans” (3:e uppl. 1945); A. L.
Hage-doorn, ”Animal breeding” (4:e uppl. 1950; sv.
övers. ”Avel och avelsmetoder”, s. å.); A.
Wes-terlund och I. Johansson i ”Husdjurslära”, 1 (gie
uppl. 1950).
Nötkreaturspremiering, se
Nötboskapspremie-ring.
Nötkreatursraser, se Nötkreatur.
Nötkreatursskötsel. I Sverige hade man
nötkreatur som husdjur redan under yngre
stenåldern. Utförsel av produkter från n., ss. hudar
och talg, förekom redan tidigt. Gustav Vasa höll
stora besättningar av nötkreatur på sina
kungsgårdar. Under senare hälften av 1500-talet var
n. Sveriges viktigaste näringsgren. Exporten av
smör, oxar och talg var relativt stor. Under
1600-och 1700-talen importerades avelsdjur från bl. a.
Holstein och England till den inhemska
nötkrea-tursstammens förbättring, men trots detta
minskade n. som näringsgren i betydelse. Ännu i början
på 1800-talet stod svensk n. på en mycket låg
ståndpunkt i fråga om nötkreaturens
beskaffenhet, produktion, utfodring och vård. Först ett
stycke in på 1800-talet visade sig ett ökat intresse
för n. Till detta bidrogo givetvis de förbättrade
konjunkturerna för denna näringsgren, vilka
inträdde i slutet på 1830-talet. Foderväxtodling,
bl. a. odling av rödklöver och foderrotfrukter,
började vinna terräng, vilket möjliggjorde en
bättre utfodring än tidigare. Från 1840-talet och
framåt följde en period med import av ett
flertal utländska raser. Denna import stimulerades
av såväl hushållningssällskapen som staten. I
mitten av 1800-talet var produktionen i stor
utsträckning inriktad på framställning av drag- och
gödoxar, även om mjölkproduktionen i många
landsdelar var den förnämsta inkomstkällan.
Exporten av slaktdjur kom i gång i mitten av
1850-talet och hade under de närmast följande
decennierna tidvis en betydande omfattning. Det
kraftiga prisfallet på spannmål omkr. 1880 och
följande decennium föranledde en omläggning av
jordbruksdriften i riktning mot ökad animalisk
produktion. Då avsättningsmöjligheterna för
slaktdjur till utlandet efter hand försämrades,
övergick man mer till mjölkproduktion. Mjölken
förarbetades i stor omfattning till smör och ost.
Arbetet härmed, som tidigare utförts hemma hos
mjölkproducenterna, överflyttades nu till
mejerier, som i den vid denna tidpunkt uppfunna
separatorn fingo ett värdefullt hjälpmedel att
utvinna smör ur mjölken. Smörexporten framför
allt till England blev efter hand betydande.
Under 1800-talets båda sista decennier erhöll
n. i Sverige den inriktning, som den fortfarande
innehar. Produktionen av mjölk är n:s
huvudsakliga syftemål. Hälften av jordbrukets
inkomster härleder sig från mjölken. Värdet av det
årl. producerade nötkreatursköttet är i
jämförelse härmed relativt ringa. Under den senaste
1 o-årsperioden har antalet kor minskat med c:a
10%. Trots detta är mjölkproduktionen högre
än tidigare, mjölkavkastningen per ko har ökat.
Ur jordbruksekonomisk synpunkt är
nötkreaturens förnämsta uppgift att omvandla
växtod-lingsprodukter, som icke ha marknadsvärde,
d. v. s. icke alls el. endast tidvis kunna försäljas,
i marknadsvaror, såsom mjölk och kött. N :s
tyngdpunkt tenderar att flyttas norrut. På
Skånes slättbygd äro nötkreaturslösa lantbruk en
vanlig företeelse. Mjölkproduktionen i
dessa områden har därför stagnerat och t. o. m.
minskat, medan i Norrland en kraftig ökning av
mjölkproduktionen kan konstateras. De
förbättrade avsättningsmöjligheterna för mjölken
genom mejeriorganisationens kraftiga utveckling i
denna landsända ha säkerligen varit en
bidragande orsak härtill. 97—98 % av den saluförda
mjölken omhändertagas av till producenternas
egen organisation, Svenska mejeriernas
riksförening, anslutna mejerier. Denna organisation har
visat sig vara ett utomordentligt hjälpmedel för
att rationalisera tillverkningen av smör, ost o. a.
mjölkprodukter samt för dessa produkters och
mjölkens distribution. Den har även varit av
stor betydelse för höjandet av mjölkens och
mjölkprodukternas kvalitet, bl. a. genom
kvalitets-betalning av mjölken.
Omkr. hälften av den svenska skörden utfodras
till nötkreaturen. I främsta rummet kommer
skörden från slåttervallar och betesmarker, vilka
till större delen förädlas med hjälp av
nötkreaturen. För att anskaffa foder för vintern
torkades förr huvuddelen av vallskörden till hö, men
numera beredes ensilage i stor omfattning. Den
arbetskrävande foderrotfruktsodlingen har gått
tillbaka. Ensilaget har fått träda i
rotfrukternas ställe som saftigt foder under vintern. I
soc-kerbetsdistrikten spela avfallen, sockerbetsblasten
och den urlakade betsnitseln (betmassan) en stor
roll som foder för nötkreaturen. Tidigare var det
inhemska fodret relativt fattigt på äggvita och
måste därför kompletteras med äggviterika
kraftfodermedel, ss. oljeväxtfoder (oljekakor), vilka
till större delen måste importeras. Genom att
skörden av vallarna numera företages i ett
tidigare utvecklingsstadium, än förr var brukligt,
erhålles ett äggviterikare hö och ensilage.
Behovet av utländskt äggvitefoder är därför mindre
nu än förr. I sockerbetsdistrikten förbrukas dock
relativt stora mängder äggviterikt foder till
komplettering av den äggvitefattiga betmassan.
Genom den ovannämnda minskningen av
mjölkkornas antal har produktionen av n ö t k r e
a-turskött nedgått och täcker ej längre
Sveriges behov. Då mjölkproduktionen är större än
som svarar mot konsumtionen av mjölk och
mjölkprodukter, är en ökning av denna
produktion icke behövlig. En täckning av köttbehovet är
då möjlig genom att anskaffa nötkreatur av
kötttyp. Kon av denna typ lämnar i regel endast
så mycket mjölk, som kalven behöver. Köttet
från dessa nötkreatur är av hög kvalitet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
