Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar I (svensk-norsk konung) - Oskar II (svensk-norsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
617
Oskar
618
sjukdomen åter ut och övergick till fullständig
paralysi. 25 sept. s. å. övertogs regeringen av
kronprinsen. Efter ett långsamt avtynande avled
O. i Stockholm. I sitt äktenskap hade O.
sönerna Karl (XV), Gustav, Oskar (II) och August
samt dottern Eugénie.
Litt.: Någon verklig biogr. över O. finnes ej.
Alma Söderhjelms och C. F. Palmstiernas
arbete ”O. I.” (1944) består av en serie essäer,
vilka icke avse att täcka hela O:s livsgärning.
Moderna översikter över O:s regering givas av
E. Hildebrand och C. Hallendorff i ”Sveriges
historia till våra dagar”, 12 (1923), och av A.
Jansson i ”Sveriges historia genom tiderna”, 4
(1948). Bland de specialarbeten, som behandla
väsentliga sidor av O:s politiska gärning, må
nämnas: Hj. Haralds, ”Sveriges utrikespolitik
1848” (1912); C. Hallendorff, ”O. I, Napoleon
och Nikolaus” (1918), ”Konung O. I :s politik
under Krimkriget” (1930); E. O. Löfgren,
”Sve-rige-Norge och danska frågan 1848—49” (1921);
C. F. Palmstierna, ”Sverige, Ryssland och
England 1833—1855” (1932); B. V:son Lundqvist,
”Sverige och den slesvig-holsteinska frågan 1849
—50” (1934); S. Eriksson, ”Svensk diplomati
och tidningspress under Krimkriget” (1939); Ä.
Holmberg, ”Skandinavismen i Sverige vid
1800-talets mitt” (1946); Berit Borell, ”De svenska
liberalerna och representationsfrågan på
1840-talet” (1948); O. Gasslander, ”J. A. Gripenstedt”
(1949).
2) Oskar II (Oscar Fredrik), konung (f.
1829 21/i i Stockholm, d. där 1907 V12), 3:e son
till O.i). Han fick som nyfödd av farfadern
titeln hertig av Östergötland. Som prinsens
lärare fungerade först filosofen C. J. Boström och
norrmannen O. G. Aubert, sedermera (fr. o. m.
1837) historikern F. F. Carlson och norske
pre-miärlöjtnanten W. Haffner; den sistnämnde
meddelade undervisning i militära ämnen. Redan
tidigt visade sig prinsens intresse för sjövapnet.
Från 1839 deltog han i flera olika
sjöexpeditioner. Han studerade vid Uppsala univ. tre
terminer, 1846, 1847 och 1849. I tvisten ang.
flottans reorganisation var han en anhängare av
”stora flottan” i motsats till skärgårdsflottan.
Han blev 1858 viceamiral och generallöjtnant.
1856 anträdde prinsen en resa, varunder han
besökte Napoleon III och drottning Viktoria. 8
okt. 1856 tillkännagavs officiellt hans förlovning
med prinsessan Sofia av Nassau (1836—1913).
Vigseln ägde rum i Biebrich 6 juni 1857. Vid
brodern Karls tronbestigning, 1859, blev prins
O. närmaste tronarvinge men kom under broderns
hela regeringstid endast föga i beröring med
re-geringsärenden. Han erhöll emellertid många
särskilda uppdrag, både militära och civila. I de
kommittéer, som förberedde Sveriges och Norges
deltagande i världsutställningarna i London 1862
och Paris 1867, var han ordf. Han var bl. a.
1864—72 preses i Mus. akad., i vars läroverks
ombildning till konservatorium han kraftigt
ingrep. Vid Lunds univ:s 200-årsfest 1868
promoverades han till fil. hedersdr. — Under konungens
utländska resa 1872 förde han riksstyrelsen.
Knappt hemkommen, avled konung Karl i Malmö
18 sept. 1872. O. besteg tronen, kröntes i
Sverige 12 maj 1873 och i Norge 18 juli s. å.
Sveriges utrikespolitiska läge vid O:s
tronbestigning var ingalunda gynnsamt. Företrädarnas
skandinaviska politik hade gjort bankrutt.
Förhållandet till Ryssland var mindre gott, och till
Tyska riket stod Sverige i ett ytterst kyligt
förhållande i samband med de svenska sympatierna
för Frankrike under kriget 1870—71. O:s mål
blev att iaktta den strängaste utrikespolitiska
neutralitet.
Genom sitt valspråk, ”Brödrafolkens väl”, gav
O. uttryck åt sitt unionsprogram, att söka
samla de båda folken kring unionsidén och söka
vinna dem för dess
fördelar. Sökte han att
som unionskonung
göra sin största insats,
blev han också på
detta område djupare än
eljest utsatt för
besvikelse. Ståthållarfrå-gan, som under Karl
XV:s regering vållat
mycken strid, löstes
genom eftergift för de
norska kraven. Om
norska vänsterns krav
på statsrådens
tillträde till stortingets
förhandlingar utbröto häftiga strider. De
utmynnade i att genom 1883—84 års händelser den
norska högerregeringen betvangs genom
riksrätten och att slutligen en parlamentarisk ministär
under J. Sverdrup fick ledningen, och därmed bröts
den norska konungamaktens ställning. Utgången
av vetostriden blev avgörande för unionens hela
utveckling; de följande striderna betydde blott
en unionens avveckling. Under 1895 års farliga
kris torde O:s förmedlande statskonst ha i hög
grad bidragit till spänningens avveckling. 1905
tyckes han ej ha fattat styrkan av den
antiunio-nella strömningen i Norge, icke ens sedan
stortinget 7 juni förklarat honom satt ur funktion
som norsk konung och unionen sålunda faktiskt
brutits. Sedan O. genom proklamation 26 okt.
1905 erkänt Norge som en från unionen med
Sverige skild suverän stat, ändrade han sitt
valspråk till ”Sveriges väl”.
Det inrikespolitiska läget i Sverige under O:s
regering kännetecknades av striden mellan de
båda kamrarna. Striden om försvaret och
grundskatterna, senare om tullarna och slutligen
röst-rättsstriderna togo under stora perioder
lejonparten av intresset från andra viktiga
samhällsspörs-mål. Frågan om härordning och grundskatter
sammankopplades 1873 genom ”kompromissen”,
som länge fullständigt omöjliggjorde alla försök
till försvarets utveckling. Först 1885 lyckades
man nå ett första resultat, som sedan fullföljdes
1892 och genom 1901 års härordning, vilken
ställde försvaret på fullkomligt ny grund. I kampen
om tullpolitiken vunno tullskyddets män 1888 sin
avgörande seger. I ett diktamen av 12 okt. 1888
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
