Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Topas - Topeka - Topelius, Zacharias (Zachris) - Tophus - Topik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Topeka—Topik
234
närmast A12SiO2(F, OH)4, T. är ett
pneumatoly-tiskt mineral, d. v. s. dess uppkomst står i
samband med magmatiska processers efterverkningar
genom gasformiga lösningar. Den uppträder vanl.
i graniters och kvartsporfyrers kontaktzoner.
Särskilt rika på förekomster av t. äro Brasilien
(Vil-larica, Minas Geraes) och Ceylon. T. uppträder
här i kvartsgångar som fingerstora kristaller av
gul till brun färg. Genom försiktig glödgning
ändras färgen från gul till röd. Bekanta
fyndorter för t. finnas vidare i Ural, där blåaktig, resp,
färglös t. utvinnes. I Sverige förekommer t. bl. a.
i granitpegmatiter från Finnbo och Kårarvet vid
Falun (pyrofysalit), en derb form, grönaktig,
liknande fältspat. — Topasliknande, som
prydnads-stenar använda mineral, äro citrin, spanskt.,
guldtopas, madeiratopas (=
bergkristall), orientalisk t. (= gul korund) och
falskt. ( = gul flusspat).
Topeka [tåupFko], huvudstad i Kansas,
U.S.A., vid Kansas River; c:a 80,000 inv.
Järn-vägsverkstäder, grafisk industri, kvarnar,
mejerier m. m. Stad 1857, huvudstad 1861.
Topélius, Zacharias (Zachris),
finländsk författare (1818—1898), son till läkaren
och runosamlaren Zacharias T. d. ä. (1781
—1831). T. erhöll en vårdad uppfostran. Han
kom 1831 till Helsingfors, där han inackorderades
hos Runeberg. Han blev student 1833, fil. kand.
1840, hade urspr. ämnat bli läkare som fadern
men ägnade sig i stället åt historien, blev fil. lic.
1844 och fil. dr 1847. Han mottog avgörande
intryck av den fosterländska och nationella
väckelsen bland ungdomen. Denna väckelse hade ett
centrum i den österbottniska avd., som han
tillhörde. En tid i början på 1840-talet var han
starkt berörd av Snellmans radikala
finskhets-iver. Men snart dämpades hans radikalism.
1841—60 var T. red. för Helsingfors Tidningar.
I många hänseenden var han en ypperlig
journalist och kunde fånga allmänhetens
uppmärksamhet. Särskilt populära
blevo hans
Helsing-forsbrev i tidens
kåserande journalistiska
stil. T. hade 1845 gift
sig med en
barndomsvän från Nykarleby,
Emilie
Lindqvist. 1854 blev han
e. o. prof, i finsk
historia vid univ. i
Helsingfors. 1863 blev han
ord. prof, i finsk, rysk
och nordisk historia
och övergick 1876 till
professuren i allmän
historia. Han var univ:s rektor från 1875 till
1878, då han tog avsked.
Den största och bästa delen avT:s lyriska
diktning tillhör tiden före 1860; den samlades i 3 h.
”Ljungblommor” (1845—54). T:s läggning var
avgjort romantisk och hans lynne vekt och
känsligt för ögonblickets stämningar. Alla olika sidor
av hans personlighet avspegla sig i hans
utom
ordentligt lättflytande, musikaliska versdiktning.
Hans fosterlandskärlek och hans frihetsdyrkan ta
sig uttryck i dikter som ”Islossningen i Uleå elf”
och ”Finlands namn”, hans högtspända idealism
i ”Studentvisa”, hans känslighet för
naturstämningar i Sylviavisorna, hans romantiska kärlek i
”Vintergatan”. I T :s senare diktning blir den
religiösa och ortodoxt kristliga tonen alltmera
förhärskande, vilket synes i diktsamlingarna ”Nya
blad” (1870) och ”Ljung” (1889). Härtill bidrog
även, att T. var led. av psalmbokskommittéerna
1868 och 1876—78.
Tyngdpunkten i T:s prosadiktning ligger i hans
historiska berättelser. Hans första större försök
var ”Hertiginnan af Finland”, en skildring av lilla
ofredens tider i Åbo (tr. i Helsingfors Tidningar
1850). 1851 började han i tidningen ”Fältskärns
berättelser”, som avslutades 1866. Dessa
berättelser blevo en skildring av Finlands historia och
av landets insats i det svenska rikets historia
från Gustav II Adolfs tider till Gustav IH:s.
Samtidigt tecknar han i dem en idealbild av den
finska folkkaraktären, som är besläktad med den
Runeberg gav i ”Fänrik Ståls sägner”. Hans
romantiska sinne visar sig i hans hjältedyrkan, som
främst kommer fram i skildringen av Gustav II
Adolf och Karl XII. Hans religiösa
världsåskådning framträder i det sätt, på vilket han låter
försynen styra historien och människornas öden
enl. moraliska principer. T. fortsatte sedan sin
historiska diktning bl. a. i romanen ”Stjärnornas
kungabarn” (1889). Kortare berättelser utgav T.
under titeln ”Vinterqvällar” (3 dir, 1880—97).
T. framträdde även som dramatiker. Hans
främsta skådespel är ”Regina von Emmeritz” (1853).
Under senare delen av sitt liv blev T. främst
en diktare för barn. Redan 1847 hade han utgivit
en samling ”Sagor”, som sedan följdes av tre
andra (1848—52). 1865 började han utgiva
”Läsning för barn” (8 bd, det sista 1896), som gjorde
honom till barnens älsklingsförfattare i Finland
och Sverige. Vanl. ha sagorna som grundval
någon enkel, stor idé, ss. fosterlandet el.
människokärleken, och en moralisk innebörd, som stundom
kan bli litet för påträngande. Till denna hans
diktning för barn ansluta sig nära hans läseböcker
”Naturens bok” (1856) och ”Boken om vårt land”
(1875) samt hans andaktsbok ”Evangelium för
barnen” (1893).
Efter sitt avsked från professuren bodde T. på
Björkudden i Helsingfors ö. skärgård. Efter T:s
död utkom en saml. personliga bekännelser, burna
av skaldens ljusa religiösa idealism, ”Blad ur min
tänkebok” (1898). — T:s ”Samlade skrifter”
ut-kommo i 34 bd 1899—1907 (ny uppl. 1920—22),
hans ”Dagböcker” i 4 bd 1918—22 och
”Självbiografiska anteckningar” 1922. — Litt.: Biogr.
av E. Vest (1905), V. Vasenius (6 bd, 1912—30),
Selma Lagerlöf (1920) och P. Nyberg (1949);
”Z. T:s hundraårsminne” (1918); W. Söderhjelm
i ”Historiska och litteraturhistoriska studier”, 7
(1931); Z. Schalin, ”Kuddnäs” (1935); M.
Gra-nér, ’*Z. T:s kärlekslyrik” (1946).
To’phus [-f-] (plur. to’phi), med., se Gikt.
Topik (av grek. to’pos, ställe), enligt Aristote-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
