Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vikingatåg - Vikingstad - Viklau - Wiklund, Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
283
Vikingstad—Wiklund
284
vikingaf lottorna vid denna tid små och
oansenliga, vikingarna gjorde raska strandhugg och
återvände för vintern till hemlandet. Snart togo
vikingarna dock ofta fast uppehåll på öar, vilka
lågo närmare sjörövarnas operationsfält; särskilt
de utanför flodmynningar belägna öarna voro
kända vikingatillhåll. Samtidigt tillväxte v. i antal,
och vikingarna framträdde i stora formationer,
härar och flottor. Dessa vågade sig in i
långvariga strider mot de västerländska staternas
riks-myndigheter, och slutligen tillkämpade de sig el.
fingo åt sig upplåtna stora områden. På Irland
grundades redan under 840-talet nordiska
vikinga-riken, där konungar av nordisk börd styrde under
århundraden. England nåddes förhållandevis sent
av v. i dess nya och svåraste gestalt; 866—878
utkämpades mellan angelsaxerna och nordiska
vikingar det s. k. tolvårskriget, som efter blodiga
härjningar ledde till nordiskt herravälde och
nordisk bosättning i den s. k. Danelagen. Fr. o. m.
slutet av Ludvig den frommes regering riktade
sig täta vikingaangrepp mot Dorestad i Frisland,
och viktiga delar av detta land upplätos åt
nordiska hövdingar, innan 891 kejsar Arnulfs seger
över nordborna vid Louvain återställde lugnet. I
Frankrike var över huvud tiden fr. o. m.
800-talets mitt utmärkt av täta vikingaanfall, mest
bekant är det stora v. 885—886, då vikingar
belägrade Paris och först efter att ha mottagit en större
penningsumma samt genomdrivit sitt krav att få
kvarter i Burgund hävde belägringen. Först i och
med att 911 Normandie som län avträddes till
vikingahövdingen Rollo upphörde vikingaan fallen
åt detta håll. Av mindre betydelse voro de v., som
gingo till längre bort belägna länder, Spanien,
Portugal, Italien.
Omkr. år 900 upphörde i stort sett de västerut
riktade vikingaanfallen. En långvarig fredsperiod
inträdde; en viss stabilisering var tydligen
uppnådd. Först emot årh:s slut började åter v. att
bli talrika. Orsaken till att vikingaströmmen åter
utgöt sig över Västern är sannolikt att söka i en
större förändring i den allmänna ekonomiska
världssituationen. Strömmen av ädelmetall
öster-ifrån sinade under 900-talets senare del. Samtidigt
blev till följd av de sachsiska silvergruvornas
upptäckt Västeuropa ett ädelmetallproducerande
område, och under det att Norden sannolikt tidigare
exporterat ädelmetall till Västeuropa, blev
förhållandet efter omkr. 975 fullständigt omvänt. Ännu
behärskade nordborna den ryska marknaden, men
dess alster, pälsvarorna, såldes numera till det
nyrika Västeuropa. De .förnyade vikingaanfallen
riktade sig först mot Tysklands Nordsjökust men
fr. o. m. 990-talet huvudsakl. mot England, där
motståndet var minst. Stora utpressningar
företo-gos (danagäld). Danmarks konungar framträdde
som ledare för v. och lyckades bli erkända som
härskare även i England: Sven Tveskägg, Knut
den store, Hardeknut. Denna dansk-engelska
förening resulterade dock ingalunda i ett nordiskt
övervälde i England, dess viktigaste följd torde
snarare ha varit ett starkt engelskt
kulturinflytande i Norden. Sedan 1042 detta Nordsjövälde fallit
sönder, fördrevos inom kort de nordiska
stormän
nen och krigarna från England; och de försök,
som danska konungar gjorde att efter slaget vid
Hastings 1066 återvinna England, mynnade ut i
intet. De kunna liksom den norske kungen Harald
Hårdrådes tåg till England 1066 och de krigiska
påhälsningar hans efterträdare gjorde på de
bri-tanniska öarna betraktas som de sista v.
Litt.: J. Steenstrup, ”Normannerne” (4 bd,
1876—82); W. Vogel, ”Die Normannen und das
fränkische Reich” (1906); T. J. Arne, ”Det stora
Svithiod” (1917); H. Arbman och M. Stenberger,
”Vikingar i västerled” (1935).
Vikingstad, sn i Östergötlands län, Valkebo hd,
s. ö. om Linköping, i s. utkanten av
östgötaslät-ten; 3838 km2, 1,117 inv. (1955). 1,972 har åker.
Egendom: Gismestad m. fl. I Vikingstads
stationssamhälle (450 inv. 1951) finnas smärre
industrier. Kyrkan byggd 1765—68. Ingår i V :s,
Rappestads och Sjögestads pastorat i Linköpings
stift, Vifolka och Valkebo kontrakt. Tillhör
storkommunen Norra Valkebo.
Viklau, sn i Halla ting på mell. Gotland, s. om
Roma; 17,59 km2, 158 inv. (1955). Omfattar i n. v.
en del av den
utdikade Store myr
men f. ö. slätt- och
skogsbygd. 663 har
åker. Ingår i
Vänge, Buttle,
Guldrupe, S
jonhems och V.
pastorat, Visby stift,
Medelkontraktet.
Tillhör
storkommunen Romaklos-ter. — I kyrkan,
som tillkommit
successivt under
1100-och 1200-talen
(koret ombyggdes på
1800-talet), finns
en dopfunt av
sandsten av Hegvald
från omkr. 1100.
Den s. k.
Viklau-madonnan, ett
franskt arbete från
1100-talets mitt,
tillhör nu Statens historiska museum (kopia i
kyrkan).
Wiklund, Adolf, musiker (1879—1950).
Efter examina vid Musikkonservatoriet i
Stockholm samt studier i komposition för J. Lindegren
och i piano för J. Kwast i Berlin jämte
ytterligare studier i Paris och Karlsruhe blev W. 1908
repetitör vid hovoperan i Berlin; 1911 2:e
kapellmästare och 1923—25 hovkapellmästare vid
Stock-holmsoperan. 1925—38 verkade han som dirigent
vid Stockholms konsertförening, där han sedan
var en flitig gästdirigent W. togs även i
anspråk som orkesterledare utanför hemlandet.
Som tonsättare framträdde han med
orkesterverk (bl. a. en symfoni, 2 pianokonserter,
symfoniska dikter, t. ex. ”Sommar”, 1918, och en
kon-sertuvertyr), violin- cch pianostycken samt solo-
Viklaumadonnan.
Statens hist. mus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
