Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Winchester - Vinci - Winckelmann, Johann - Winckler, Hugo - Vind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
333
Vinci—Vind
334
ruiner. I W. uppförde Vilhelm Erövraren en
borg, som senare ombyggts till Country Court,
där man visar Artursagans runda bord.
W., av kelterna kallat Caer Gwent (”den vita
staden”), i romersk tid Venta Belgarum, blev
519 huvudstad i Wessex och 827 i det förenade
riket samt var residensort för Alfred den store
och flera av hans efterträdare. W. var fordom
särsk. känt för sin ullhandel och ullvävning och
hade vidsträckta handelsförbindelser med
Frankrike och Nederländerna. — Litt.: B.
Versey-Fitz-gerald, ”W.” (1953).
Vinci [vi’nt/i], se Lionardo da Vinci.
Winckelmann [vVijkal-], J oh ann Joachim,
tysk konstforskare (1717—-68). Han var 1743—
48 konrektor vid latinskolan i Seehausen samt
blev därefter
bibliotekarie hos greve von
Bünau på Nöthnitz
nära Dresden. Där
kom han i beröring
med konstnärer, lärde
känna konstsamlingar
och skaffade sig en
grundläggande insikt i
konstens teknik. Den
påvlige nuntien vid
sachsiska hovet,
Ar-chinto, ställde i utsikt
en syssla vid
Vatikanen, om W. övergick
till katolicismen, vilket
också skedde 1754. Följ, år utgav W. ”Gedancken
über die Nachahmung griechischer Wercke in der
Malerey”, som väckte stor uppmärsamhet. Här
framställde W. antikens konst som den
fulländade konsten och förebilden. W. kom 1755 till
Rom och blev 1757 bibliotekarie hos Archinto,
då kardinal. Efter dennes död fann han en
gynnare i kardinal Albani och fick bostad i
dennes villa vid Porta Salaria, vars
konstsamlingar han ordnade. Frukter av upprepade
besök i Herculaneum, Pompeji och Paestum blevo
”Anmerkungen über die Baukunst der Alten”
(1762), där han eftertryckligt fäste
uppmärksamheten på den grekiska arkitekturen och särskilt
templen i Paestum, och ”Nachrichten von den
neuesten herculanischen Entdeckungen” (1764).
Hans huvudarbete, ”Geschichte der Kunst des
Alterthums”, utkom 1764 (senaste uppl. 1934),
ett epokgörande verk, den första antika
konsthistorien. W:s andra grundläggande verk,
”Monumenti antichi inediti”, med 268 kopparstick
(1767), banade väg för en riktigare tolkning
av de antika bildverken. W. var nu en berömd
man, och i Tyskland sökte man ivrigt förmå
honom att återvända. 1768 reste han norrut
men kom icke längre än till München och Wien.
Han vantrivdes och återvände söderut men
mördades i Trieste av en avsigkommen italienare.
Den konstarkeologiska vetenskapen hedrar i
W. sin grundläggare. Hans resultat voro på
grund av hans ofullständiga material
provisoriska och ha blivit vida överträffade, men hans
förtjänst är av grundläggande art: han har infört
historiska synpunkter, noggranna metoder och
en förebildlig entusiasm. W:s livsverk har den
största betydelse även för konsten;
nyklassicismen blomstrade upp på den grundval, som han
lagt. — W:s skrifter utgåvos 1808—20 och 1825
—29. — Jfr J. W. v. Goethe, ”W. und sein
Jahrhundert” (1805; sv. övers. 1806); C. Justi,
”W. und seine Zeitgenossen” (3 bd, 3:e uppl.
1923); B. Vallentin, ”W.” (1931).
Winckler [vinklar], Hugo, tysk assyriolog
(1863—1913), prof. i Berlin 1904. W. företog
1906—12 utgrävningar i Bogazköy, där han fann
hettiternas gamla huvudstad med bl. a. ett stort
arkiv. Genom fynden därifrån grundlädes till
stor del kunskapen om både hettiterna och deras
språk.
Vind, luft, som befinner sig i starkare el.
svagare rörelse. Den primära orsaken är
temp.-differenser. De rörelser, som vi iakttaga, äro i
övervägande grad horisontella. De vertikala
rörelserna äro i jämförelse därmed oftast
försvinnande små och 100—1,000 ggr svagare. V. beror
i stor utsträckning på horisontella
temp.-skillna-der. Dessa åstadkomma i sin ordning
tryckgra-dienter, varvid luftströmmar uppstå från
det högre mot det lägre trycket. Den fasta
jordskorpan uppvärmes kraftigare än vattenytor,
liksom den under natten avkyles mer än vattenytan.
De luftlager, som ligga närmast jordytan,
uppvärmas liksom denna mera, ju kraftigare
jordytan uppvärmes. Ju större temp.-differenser,
desto starkare v.
Land- och sjö- (el. hav s-)v i n d a r (resp.
bris) uppkomma därigenom, att land under dagen
uppvärmes mera än havet, varför dagvinden då
blåser in mot land, under det att landet under natten
avkyles starkare än havet, varför då nattvinden
blåser ut mot havet. Den vertikala mäktigheten av
dessa v. är olika på skilda orter; den varierar mellan
200 och 700 m. Berg- och dalvindar äro av
liknande slag. Då under dagen dalarna uppvärmas
mera än bergsidorna, blåser i högre nivå v. från
dalen och upp efter bergsidorna: d a 1 v i n d. Under
natten bli förhållandet motsatt, och man erhåller
bergvind. Dessa v. äro i Alperna av särskilt stort
intresse, då de äro mycket utpräglade. Under det att
de ovan omnämnda v. växla med solens dagliga gång,
finnes en annan kategori av v., som växla med solens
årliga gång. Dylika v. kallas monsuner (se
d. o.), som äro de mest utpräglade periodiska y. I
Europa märkas bland monsunerna de s. k. e t e s i e
r-n a, e t e s i s k a v. Dessa blåsa i ö. delen av
Medelhavet från en riktning mellan n. v. och n. ö. från
juli till mitten av sept. och orsakas av Främre Asiens
starka uppvärmning. De kallas numera i Grekland
meltemier. Bland andra av temp.-differenser
betingade v. märkas scirocco, mistral, samum,
harmattan och b 1 i z z a r d (se dessa ord) samt
c h i n o o k, torra, varma v. på ö. och v. sidorna av
Rocky Mountains. Även de årl. återkommande
köld-återfallen i våra trakter under slutet av maj och
början av juni orsakas av monsunliknande v. från n. v.
—n. ö., vilka bero av kontinentens starkare
uppvärmning. Under årets lopp periodiskt återkommande äro
även de starka v., som uppkomma vid tidpunkten för
vår- och höstdagjämningen, de s. k. d a g j ä m n i n g
s-stormarna. Av nästan konstant blåsande v.,
vilkas ursprung direkt kan förklaras genom olika
uppvärmning, märkas p as sa d e rn a (se d. o.). En
kategori av v., som icke direkt kan härledas från
temp.-differenser, äro fallvindarna, som uppstå genom
att lågtryck suga luften nedåt från bergryggar. Mest
kända bland dessa äro f ö h n i Alperna och b o r a
vid Adriatiska havet. Föhnliknande el. boraliknande
v. förekomma i de flesa fjälltrakter på jorden.
Den hastighet, med vilken luften strömmar (v i n
d
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
