Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Violoncell - Violrot - Violsläktet - Violstensalg el. violalg - Violträ - Viotti, Giovanni Battista - Vipa - Vipeholms sjukhus - Vipera, Viperidae - Vipp - Vippa - Vira (teknik) - Vira (kortspel) - Vira bruk - Virak - Virbogranit - Virchow, Rudolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
365
Violrot—Virchow
366
Styvmorsviol (t. v.), fjällviol och luktviol.
kel) som stöd mot golvet. Antalet strängar är
fyra, stämda i C, G, d, a. — Sidoformer med fem
strängar äro bl. a. den av S. Bach uppfunna viola
pomposa, som bygges som alt (med högsta
strängen e1). Bland framstående violoncellister märkas
L. Boccherini, B. Romberg, G. E. Goltermann, H.
Becker och F. Neruda och bland svenskar Chr.
Pihlman (d. 1780) och de nutida C. Lindhe, B.
Persfelt, G. Norrby, A. Bergkvist, G. Vecchi,
F. Bramme, G. Lundqvist, Cl. Genetay. — Litt.:
W. J. v. Wasielewski, ”Das Violoncell und seine
Geschichte” (3:e uppl. 1925).
Viölrot, Rhizöma iridis, den skalade rotstocken
av flera i Medelhavsländerna vilt växande, i
Tyskland och s. England odlade Tm-arter. V. har fin
viollukt samt bitter smak och innehåller mycket
stärkelse samt litet flyktig olja, vars
huvudbeståndsdel är det välluktande ämnet i r o n.
Glyko-siden i r i d i n och harts ge den bittra smaken. V.
nyttjas bl. a. i strö- och tandpulver.
Viölsläktet, Vi’ola, omfattar bortåt 300 arter
och är det största inom violfamiljen. Det
igen-kännes på sina starkt ensymmetriska blommor
och de bladlika, nedåtriktade bihangen på basen
av foderbladen. Det nedersta kronbladet är
utdraget i en sporre, som innesluter två
nektaravsönd-rande bihang på de båda främsta
ståndarsträngar-na. Bladen äro vanl. breda och sitta ofta i rosett.
I svenska floran upptagas 20 arter, ett- el. vanl.
fleråriga örter. Mest bekant är styvmor
s-violen, styvmorsblomman, F. tricolor,
som har flerfärgade blommor (med violett, vitt
och gult som huvudfärger) och under flera
former växer allmänt på berg och odlad mark; den
har länge varit officinell. Fjällviolen, F.
biflora, täml. allmän på fuktig mark i
fjälltrakterna, har gula blommor. Hos den i lundar
växande u n d e r v i o 1 e n, F. mirabilis, utvecklas
normala blommor med kronblad endast på våren, och
dessa sätta icke frukt; längre fram på sommaren
uppträda kleistogama blommor. Luktviolen,
F. odorata, har mörkt violetta, välluktande, ofta
fyllda blommor och långa utlöpare. Den odlas
allmänt och anträffas förvildad i s. och mell.
Sverige; är inhemsk endast på Öland och i Skåne. —
Om övriga trädgårdsvioler se Viol.
Viölstensalg el. v i o 1 a 1 g, Trentepöhlia
(Chroo’lepus) jo’lithus, en till grönalgerna
(Chlo-rophyceae) hörande mikroskopisk luftalg, som
innehåller ett karotinartat färgämne, h e m a t
o
k r o m, som ger den en rödbrun färg. Vid
fukt-ning violdoftande. Allmän i Sverige på blottlagda
stenar.
Viölträ, mörkbrunt, fast, välluktande träslag,
eftersökt till finare svarveriarbeten, vilket
erhål-les från den i s. Australien växande Acacia
ho-malophylla. Samma namn tillägges ofta även den
violetta kärnveden av Machaerium violaceum
(från Brasilien).
Viotti [viå’ti], Giovanni Battista,
italiensk violinist (1753—1824), elev av Pugnani.
Han företog konsertresor i Europa och vann
anseende som sin samtids främste violinist. V. ledde
Stora operan i Paris 1788, 1789—91 och 1819—22
men bodde i övrigt mest i London. V :s
kompositioner åtnjöto högt anseende och spelades länge
överallt i Europa.
Vipa, zool., se Tofsvipa.
Vipeholms sjukhus, se Sinnesslövården.
Vipera, Vipe’ridae, zool., se Huggormar.
Vipp, sjöv., dets. som göling (se d. o.); även
tåg (vipptåg), varmed upphissad tyngd halas
i sidoriktning.
Vippa, bot., se Blomställning och bild vid
Havre.
Vira, tekn., se Papper, sp. 817.
Vira, kortspel, spelas av 3 pers, (mot den, som
stannar för högsta budet, spela de två andra),
som få 13 kort var; resten blir talong. Buden
äro många och omväxlande, varför de ge rika
tillfällen att tillgodogöra sig korten. V:s
utveckling kan följas från 1818, då den redan var
mycket känd och omtyckt i Sverige, där den
uppfunnits. S. k. Norrlandsviraär en variant, där
hasarden spelar större roll. Jfr E. Werner och
T. Sandgren, ”Kortoxen” (1951).
Vira bruk, f. d. bruk i Roslags-Kulla sn, s. ö.
Uppland, vid Viraån. V. anlades 1635 av
riksamiralen C. Fleming som en smedja, vilken erhöll
ensamprivilegium att tillverka klingor, bajonetter
och hirschfängare för Kronans räkning.
Bruksrörelsen är numera nedlagd. På V. skall enl. en
obekräftad uppgift viraspelet ha uppfunnits omkr.
1810.
Virak, rökelse. — Farm., gummiharts från
stammen av Boswellia-axter (se Balsamväxter).
V. antogs förr komma från Libanon, därav
namnet Olibanum. V. utgöres av omkr. hasselnötstora
”droppar”, som vid upphettning utveckla en
bal-samisk lukt.
Virbogranit, en röd, grovkornig, på mikroklin
och kvarts rik granit kring Virbo vid
Kalmarsund. V. räknas till de s. k. smålandsgraniterna.
Virchow [fi’rkå], Rudolf Ludwig Karl, tysk
läkare och politiker (1821—1902), prof. i
patologisk anatomi i Würzburg 1849 och i Berlin 1856.
V. sökte främst ernå ”en noggrann och
medveten utveckling av anatomiska och kliniska
erfaren-hetsrön”. Han beskrev leukemi, skilde pyemi från
septikemi, grundade läran om embolier, framhöll
släktskapen mellan lupus och tuberkulos,
upptäckte gliavävnad och verkade energiskt för
hälsovårdens utveckling. 1855 uppställde V. satsen, att
varje cell uppstår ur en annan cell och äger en
viss självständighet. På denna inverka dock nä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
