Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Världskrigen - Första världskriget - Krigets förhistoria och utbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
559 Världskrigen 560
lianssystem (se Tyskland, sp. 602 ff., och
Frankrike, sp. 62 ff.). Kort efter Bismarcks fall lät
Tyskland 1890 det tysk-ryska
återförsäkringsför-draget falla utan att förnya det, medan åren
därefter Frankrike och Ryssland närmade sig
varandra. Mellan dessa makter utbyggdes 1891—93
ententen på sådant sätt, att den antog karaktären
av en defensiv militärallians, riktad mot
Tyskland och Österrike-Ungern. Tiden närmast omkr.
sekelskiftet trädde Europas tvistigheter något i
bakgrunden för tvistefrågor i Afrika och Asien,
där åtskilliga krig utkämpades. Tyska försök att
vinna samförstånd med Ryssland misslyckades,
och å andra sidan inträdde en försämring i
Tysklands relationer till England, bl. a. till följd
av den förra maktens kolonialpolitik och delvis
därav betingade rustningar till sjöss. Samtidigt
utjämnades de tidigare motsättningarna mellan
England och Frankrike, och 1904 reglerades
tvistefrågorna mellan dessa makter.
Marocko-krisen (se Marocko, sp. 597) var ägnad att
stärka den fransk-engelska ententen, som 1905—11
blev alltmer intim. I och med att Ryssland och
England 1907 reglerade sina mellanhavanden, voro
de europeiska stormakterna uppdelade i två skilda
läger. Ä ena sidan stod trippelententen,
omfattande Frankrike, England och Ryssland, vilka
dock formellt aldrig konstituerade en enhetlig
allians, å andra trippelalliansen, vars medl.,
Tyskland, Österrike-Ungern och Italien, formellt voro
sammanslutna till en enhetlig allians, men av
vilka Italien ansågs osäker som förbundspartner.
Uppdelningen i två läger innebar otvivelaktigt
stora risker, främst därigenom att lokala
konflikter lätt kunde utvidgas och gripa omkring
sig. En latent spänning uppstod också, som
under tiden 1898—1914 förmådde makterna att
genom rustningar väsentligt öka sin krigsberedskap.
Den direkta anledningen till v. gav
utvecklingen på Balkanhalvön, där särsk. Ryssland och
Österrike-Ungern hade stora intressen att bevaka.
En allvarlig kris uppstod 1908, då
Österrike-Ungern formligen annekterade Bosnien och
Herce-govina. Försvagat genom kriget med Japan,
kunde dock Ryssland ej ingripa, och krisen bedarrade.
Fr. o. m. nu slöt sig Serbien, där oviljan över
annekteringen var särskilt stark, allt närmare
till Ryssland. Efter Balkankrigen (se d. o.)
bedrev den storserbiska rörelsen en ökad agitation
bland serber och kroater i Bosnien och
Herce-govina, där en täml. konstant oro rådde. Av
övriga balkanmakter var Rumänien sedan länge
anslutet till trippelalliansen, men det
Österrike-Ungern tillhöriga Transsylvanien ägde till stor
del rumänsk befolkning och utgjorde en lockelse
för Rumänien att skifta parti. Bulgarien åter,
som en tid varit nära knutet till Ryssland, sökte
efter nederlaget i 2:a balkankriget kontakt med
Tyskland och Österrike-Ungern; Turkiet hade
också intima relationer till dessa makter, särsk.
till Tyskland.
Terroristdåden i Bosnien-Hercegovina
kulminerade på sommaren 1914, då en studerande ^/e
nedsköt den österrikiske tronföljaren Frans
Ferdinand och dennes gemål, då de avlade ett
be
sök i Bosniens huvudstad Sarajevo.
Undersökningen ställde utom allt tvivel, att dåden
planerats i Belgrad och att attentatsmännen utrustats
med vapen av en hemlig serbisk
nationalistorganisation. Redan tidigare hade den
österrikiskungerska generalstabschefen Conrad von
Hötzen-dorf förordat ett angrepp mot Serbien för att
göra slut på oron. Efter mordet i Sarajevo
vann hans uppfattning gehör, och man beslöt i
Wien att en gång för alla hejda den serbiska
agitationen. I det syftet föreslog utrikesminister
v. Berchtold ett ultimatum till Serbien,
innehållande så vittgående krav, att de sannolikt icke
skulle accepteras; i huvudsak godtogo regering
och militärledning detta förslag. Berchtold
underrättade på förhand den tyska regeringen om
den förestående aktionen och erhöll ett
godkännande av denna och en försäkran om Tysklands
förbundstrohet. 23/? överlämnades så
österrike-Ungerns ultimatum till Serbien. Sedan den
serbiska regeringen försäkrat sig om ryskt stöd,
avgav den 25/? ett fogligt svar, vari dock icke
alla de framställda kraven accepterades; samma
dag mobiliserades den serbiska armén. 28h
förklarade Österrike-Ungern Serbien krig. Både
Frankrike, England och Tyskland arbetade för
att rädda freden, och ej heller Ryssland
önskade ett allmänt krig. Men samtidigt ställde sig
Tyskland solidariskt med Österrike-Ungern,
Frankrike med Ryssland, som gav Serbien sitt
stöd. De diplomatiska dragen spelade under ”den
svarta veckan” icke samma ledande roll som de
militära åtgärderna, vilka i en kedjereaktion ledde
till att de två lägrens stormakter mobiliserade
sina stridskrafter, tills slutl. de avgörande
stegen ut i kriget togos av hänsyn till rent
militärstrategiska planer.
Österrike inledde mobiliseringarnas rad genom
att ställa sina mot Balkan avsedda militärkrafter
på krigsfot. Redan 26/t inledde Ryssland militära
åtgärder som förberedelser till en mobilisering,
och denna proklamerades 29/?, dock endast av de
mot Österrike-Ungern riktade stridskrafterna.
Den tyska regeringen lät s. d. meddela den ryska
regeringen, att även den måste mobilisera, om de
ryska åtgärderna fortsatte. Detta hot föranledde
allmän rysk mobilisering 30/7. Beslut härom hade
fattats redan 29A men samma dag återkallats av
tsaren. I Frankrike beslöts 30/7 uppställa det s. k.
gränsskyddet, en åtgärd av defensiv natur.
Tyskland å sin sida lät då 31/7 anbefalla
”krigsfarotill-stånd”, och samma dag kungjorde
Österrike-Ungern allmän mobilisering.
Den tyska proklamationen av krigsfarotillstånd
åtföljdes av två utomordentligt viktiga
diplomatiska framstötar. Den var en följd av
överläggningar i Berlin, i vilka generalstabschefen
Moltke framhöll, att Tyskland av militära skäl
måste handla så snabbt som möjligt, om det
skulle kunna hävda sig i ett tvåfrontskrig. Den
fortskridande ryska mobiliseringen innebar en fara
för den tyska krigsplanen. Samma dag som
krigsfarotillståndet förklarades, överlämnades
därför tyska ultimata i Petersburg och Paris.
I det förra krävde Tyskland, att Ryssland
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
