Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Väte (grundämne) - Vätebomb - Vätejonkoncentration - Väteperoxid, vätesuperoxid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
689 Vätebomb—Väteperoxid 690
och dess föreningar. T. har framställts i
uranreaktorer genom neutronbestrålning av 6Li, som
härvid sönderfaller i 4He och 3H. — På gr. av
ringa spec. vikt användes v. för fyllning av
luftballonger. En blandning av v. och syre i
volymförhållandet 2:1 (knallgas) förbrinner
under utveckling av en mycket hög temp. (c:a
3,000°) och användes därför för smältning av
högsmältande ämnen. I den kemiska industrien
användes v. i stor utsträckning för
hydrerings-ändamål, ss. vid framställning av tetralin ur
naftalin, vid hydrering av omättade kolväten i
mineraloljeindustrien och vid kolhydrering enl.
Bergiusförfarandet samt vid fetthärdning, vidare
i form av syntesgas för framställning av
syntesbensin enl. Fischer-Tropsch och för
metanolsyntesen, i blandning med kvävgas för den viktiga
ammoniaksyntesen enl. Haber. Flytande v. har
fått användning för åstadkommande av låga
temp.
Vätebomb, superbomb, vid vilken
energiutvecklingen kommer till stånd genom
termonukleära processer, som syfta till att av
väteatomkärnor syntetisera tyngre kämor, d. v. s. att
realisera processer, liknande dem, som förmodas
svara för huvudparten av energialstringen i
stjärnorna. Då 4 väteatomer sammansluta sig
till en heliumatomkärna, frigöras 28,2 MeV per
kärna. Processer av detta el. liknande slag kunna
åstadkommas genom en cykel av efter varandra
följande kärnreaktioner, varvid flera olika
möjligheter äro tänkbara. De vid v. använda
processerna hemlighållas. I mots. till förhållandena
vid atombomben, där genom klyvningsprocessen
antalet neutroner mångfaldigas, alstras vid de
termonukleära processerna i allm. icke flera
neutroner än som vid reaktionerna förbrukas,
varför neutronförlusterna genom någon slags
process måste kompenseras. V. kan tänkas bestå
av litiumhydrid LiH, i vilken i så fall
litium-atomerna trol. utgöras av 6Li och väteatomerna
av 2H och 3H. Termonukleära reaktioner
mellan litium och väte inträda vid temp.,
överstigande c:a 10 mill. grader, och för att uppnå
dessa höga temp. kan en vanlig atombomb tänkas
komma till användning. Någon kritisk storlek
av v. existerar ej. Energiutvecklingen, beräknad
för lika stora massor av de reagerande ämnena,
är vid v. c:a 10 ggr större än vid atombomber.
— De första försöken med sprängning av v.
utfördes av U.S.A. 1951 och 1952. Ryssarna
tillkännagåvo 1953, att de lyckats utföra
liknande försök.
Vätejonkoncentration. En lösnings sura
karaktär betingas av mängden dissocierade
vätejoner, varför v. blir ett uttryck för lösningens
aktuella aciditet el. surhetsgrad. Under det att den
egentliga vätejonen, H+-jonen (protonen),
existerar framför allt i det gasformiga tillståndet, har
man i lösningar företrädesvis att göra med en
hydratiserad vätejon, H3O+, som också kallas
hydroxoniumjon. Det är denna jon, som
behärskar vattenlösningarnas kemi, och otaliga
processer både inom kemin och biologien äro beroende
av denna jon. ’ För enkelhetens skull betecknas
hydroxoniumj onen som H+-jon och v. endast med
[H+]. Då man vet, att vattnets jonprodukt,
d. v. s. produkten av v. och
hydroxyljonkoncentrationen [H + ][0H—] = io-14, kan man uttrycka
en lösnings reaktion med v., vare sig den är sur,
neutral el. alkalisk. Detta uttryckssätt har dock
den olägenheten, att v. i svagt sura och ännu mer
i neutrala och alkaliska lösningar är mycket
liten och måste uttryckas som negativa
poter-ser av 10 (upp till c:a io-14). Bekvämare är
det att (enl. S. P. L. Sörensen) i stället för v.
ange den negativa logaritmen av v., som
betecknas pH och kallas vätejonexponent:
pH=—log[H+]; [H+]=io“pH. Namnet
vätejonexponent har kommit därav, att detta tal, med
ombytt tecken, utgör den exponent, till vilken
10 skall upphöjas, för att man skall erhålla v.
I neutrala lösningar ligger pH omkr. 7, i en
1-normal lösning av en stark enbasisk syra är
[H+] = 1 och pH = 0, i alkaliska lösningar är
pH större än 7 och i en i-normal
alkalihydroxid-lösning är pH c:a 14. För bestämning av pH
användas huvudsakl. två metoder: den
elektro-metriska och den kolorimetriska. Den förstn.
metoden bygger på att en s. k. vätgaselektrods
elektriska potential på ett lagbundet sätt är
beroende av pH i den lösning, i vilken elektroden
doppar ned. Vid den kolorimetriska metoden, som
är utarbetad av Sörensen, tillsättes till den
lösning, vars pH skall bestämmas, en indikator. —
V. har stor betydelse inom markläran. En
jords v. bestämmes med känsliga indikatorer av
olika slag el. medelst elektrometriska metoder. —
De biokemiska reaktionerna i den mänskliga
organismen, framför allt enzymreaktionerna, äro i
hög grad beroende av v.
Väteperoxid, vätesuperoxid, H2O2, i
rent vattenfritt tillstånd en färglös, sirapsartad
vätska med spec. vikt 1,47 och smältpunkt —o°89.
V. upptäcktes 1818 av L. J. Thénard. V.
framställes enl. den äldre metoden genom behandling
av bariumsuperoxid el. natriumsuperoxid med kall,
utspädd svavelsyra el. fosforsyra. Härvid erhålles
en 3 °/o lösning. De moderna elektrolytiska
metoderna ge renare och högprocentig v. I handeln
förekommer v. som vattenlösning, innehållande dels
3, dels 30 viktsprocent v., sistn. under namnet
perhydrol. V. sönderdelas lätt i vatten och
syrgas, särsk. vid närvaro av katalytiskt verkande
ämnen, ss. platina, brunsten, alkali och enzymet
katalas, och vidare av ämnen med skrovlig yta.
Högkoncentrerade v.-lösningar kunna explodera
häftigt t. o. m. på gr. av dammpartiklar. Då v.
sönderdelas långsamt redan av små spår av
alkali, som kan utlösas ur glas, måste v. förvaras
i paraffinerade kärl. Större mängder förvaras i
kärl av rent aluminium, rostfritt stål el.
polyvi-nylklorid. Den katalytiska sönderdelningen
minskas vid tillsats av små mängder av urinsyra,
fosforsyra, barbitursyra o. a., vilka därför ofta
finnas i handelns v. På gr. av att syre lätt
avges, användes v. som desinfektionsmedel och
vidare som blekmedel för silke, ull, hår,
elfenben o. a. organiska ämnen. — Analogt med
anlagringen av kristallvatten kunna vissa
sal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
