Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Växtanatomi - Växtbaser - Växtbiologi, växtekologi - Växter - Växtfysiologi - Växtfärgämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Växtbaser—Växtfärgämnen
705
följer en arbetsfördelning, varvid varje
funktion fullgöres av därtill speciellt utbildade
celler, samlade till en mer el. mindre enhetlig
bildning (cellvävnad). Läran om dessa kallas
histologi.
De utbildade vävnaderna kunna karakteriseras
efter cellernas form och storlek. Därvid skiljer
man huvudsakl. mellan parenkymceller och
pro-senkymceller (se Parenkym 2). Växtens ytskikt
utgöres av en skyddsvävnad el. hudvävnad. Hos
blad, örtstammar och unga rötter utgöres den
huvudsakl. av ett enkelt lager tättställda
parenkymceller (epidermis). Epidermiscellernas
yttervägg är på ovanj ordsorganen oftast förtjockad,
och dessutom är hela organets yta överdragen
med en tunn sammanhängande kutinhinna,
kuti-kula (se Cellvägg 2), som är svårgenomtränglig
för vatten. Många växter äga dessutom
ytterligare skydd genom hår, vaxöverdrag m. m.
Stundom tjänstgöra epidermiscellerna som
vattenbehållare. Gasutbytet med luften sker genom
klyvöppningar. Rötternas epidermis, som saknar
kutikula, är mycket kortlivad och ersättes snart
av det närmast under liggande cellskiktet
(exo-dermis).
Innanför hudvävnaden följer grundvävnaden.
Även den är huvudsakl. bildad av
parenkyma-tiska element. I denna vävnad äga flera
viktiga livsprocesser rum, ss. magasinering av
vatten (vattenvävnad), näringsberedning (t. ex. i
assimilationsvävnaden, se Assimilation 3) samt
delvis näringens bortledning och upplagring (jfr
Reservnäring). Alltefter uppgiftens särart är
parenkymcellernas och grundvävnadens
utformning något växlande. Under vissa förhållanden
äro parenkymcellerna lösare förenade och äga
luftfyllda mellanrum (intercellulargångar), t. ex.
i rötterna hos vissa sumpväxter (se
Andnings-rötter). Dylik vävnad benämnes aèrenkym och
är även vanlig hos vattenväxter. Insprängda i
den parenkymatiska grundvävnaden förekomma
stundom långsträckta celler med starkt
förtjoc-kade väggar, stenceller el. idioblaster (t. ex. de
hårda kropparna i fruktköttet hos päron).
Växtens stadga och fasthet bero till väsentlig
del på vätsketrycket i grundvävnadens celler.
Förlora dessa sin turgor (se Sugkraft), slokar
plantan. Ett totalt sammanfallande förhindras dock
genom förekomsten av mekaniska
(stödje-)väv-nader (stereom), som bilda den slit-, tryck- och
böjningsfasta konstruktionen. I fullt utvuxna
och färdiga organ utgöres denna vävnad av
skle-renkymceller (-trådar), ”basttrådar” (jfr Bast).
Dit kunna räknas de ovan nämnda kortare
sten-cellerna. Viktigare äro dock de prosenkymatiska
sklerenkymcellerna med starkt förtjockade och
stundom förvedade väggar med springformiga
porer. Cellernas lumen är mycket liten, de sakna
plasma och äro alltså döda bildningar. I rötter,
stammar och ”bladnerver” äro de hopfogade till
kraftiga strängar, som genomdraga organen i
dessas längdriktning. Ännu i tillväxt stadda
organ, som fordra mekanisk förstärkning,
innehålla ofta s. k. kollenkymceller. Vanl. äro dessa
täml. långsträckta parenkymceller, som i mot-
NF XXII — 23
706
sats till föreg. bibehålla levande plasma och
cellsaft. Genom förtj ockningar i cellhörnen få
de betydande motståndskraft. Trots denna
mekaniska funktion kunna de fortfarande ombesörja
ämnestransport m. m. I stammar, som ständigt
utsättas för böjning, ligga stödjevävnaderna så
nära periferien som möjligt. Rötterna, som i
första hand böra skyddas mot att slitas av, ha
däremot den mekaniska konstruktionen
övervägande förlagd till de centrala delarna. Om de
specifikt ämnesledande vävnaderna se
Lednings-vävnad.
Sekret bildas hos många växter i isolerade
celler, vilka antingen äro mer el. mindre
rundade el. också slangliknande och ofta
förgrenade (mjölksaftrör). Förutom plasma, cellsaft
och talrika kärnor innehålla de mjölksaft, som
lätt stelnar i luften (kautschuk m. m.). I andra
fall bildas i st. f. dessa mjölksaftrör s. k.
mjölksaftkärl på så sätt, att flera dylika celler
sammansmälta (cellförening, -fusion). Ofta uppstå
sekretbehållare. Körtelceller och körtelvävnader
(se Glandel) avsöndra utåt harts, eteriska oljor,
slem m. m.
Endast hos de högre växterna, som äga rot,
stam och blad, kunna de nu nämnda vävnaderna
påvisas, däremot ej hos bålväxterna. De tre
grundorganen tillväxa genom delningar i
särskilda meristem (delningsvävnader, embryonala
vävnader). Urmeristemen härledas direkt från
äggcellens delningar, sekundära meristem uppstå
däremot i redan definitivt utvuxna vävnader av
annat slag. Skottens längdtillväxt och i vissa
fall förgrening försiggå hos fanerogamerna från
en grupp meristematiska celler i toppen
(vege-tationspunkten, växpunkten). Denna avskiljer
celler bakåt, vilka utformas med hänsyn till den
blivande funktionen, samtidigt som den ständigt
föryngrar sig uppåt. Stammens och rötternas
tj ocklekstillväxt hos dikotyledoner och barrträd
ombesörj es av ett cylinderformat meristem,
kam-bium.
Örtarterna stammar äro ytterst beklädda av en
typisk epidermis. Därunder följer barken.
Stammens innersta del, som innehåller kärlsträngarna,
kallas centralcylindern. — Om olika
kärlsträngs-typer se Ledningsvävnad, sp. 510 f. Se vidare
Skott 1) och Skottbyggnad. — Om rotens och
bladens anatomi se Rot och Blad. — Litt.: A. J.
Eames och L. H. MacDaniels, ”An introduction
to plant anatomy” (2 :a uppl. 1947) ; H.
Lunde-gårdh, ”Lärobok i växtfysiologi med v.” (1950).
Växtbaser, kem., se Alkaloider.
Växtbiologi, växtekologi, se Botanik.
Växter, bot., se Växtriket.
Växtfysiologi, läran om växternas
livsyttringar. Jfr Assimilation, Näringsämnen,
Retnings-fysiologi, Transpiration samt Botanik, sp. 618 f.
Växtfärgämnen. Växternas gröna, gula, röda,
blå och violetta färger i olika nyanser orsakas
av organiska färgämnen av skilda slag. De
förekomma i plastider el. i cellsaften, i mindre
utsträckning i plasman el. cellväggarna. — I
plastider hos alla gröna växter samt röda och bruna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
