Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zigenare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
773
Zigenare
774
Svenska zigenare.
mål för stränga lagstiftningsåtgärder och hätska
förföljelser från statsmakternas sida, men ingen
stat har helt lyckats befria sig från dem. Enl.
vissa uppgifter ha de dock i Tyskland i det
närmaste utrotats under den nazistiska regimen. I
Tyskland och Österrike gjordes under 1700- och
1800-talen ett par misslyckade försök att
inlemma z. i den övriga befolkningen som en bofast
och arbetande folkgrupp. Bland rumäner,
ma-gyarer, slaver och spanjorer ha z. i allm.
funnit sig bäst till rätta. Bland dessa folk är deras
antal också sedan gammalt störst.
Under 1500-talet spredo sig z. till olika
delar av Sverige. Gustav Vasa gjorde upprepade
försök att få dem ur landet. 1550 bestämde
konungen, att ”tattarna”, om de ej inom viss tid
dragit dädan, skulle straffas ”till liv och gods
utan all nåder”. Tio år senare förbjöd
ärkebiskop Laurentius Petri prästerskapet att befatta
sig med z. Förföljelserna mot z. kulminerade
under’förra hälften av 1600-talet, då de gjordes
till föremål för en barbariskt sträng lagstiftning.
Att bli dem kvitt lyckades man dock icke.
Småningom började mildare synpunkter på z. göra
sig gällande. Enl. 1686 års kyrkolag skulle
”tar-tare” på egen begäran få sina barn döpta, de
vuxna skulle förmanas att bli bofasta och låta
sig undervisas i den kristna läran. Mot
kringströvande och nyinkomna z. utfärdades även i
fortsättningen stränga förordningar. Enl. en
bestämmelse av 1748 — återtagen 1772 — skulle
sådana förjagas ur landet och, om de åter smöge
sig in, avstraffas med spö och ris samt utdrivas.
— Z:s antal i Sverige var 1954 c:a 700. Av
100-talet familjegrupper ambulerade fortfarande
ett 60-tal, men de övriga voro fast boende i olika
delar av landet. Antalet barn i skolpliktig ålder
var c:a 150, men endast 28 barn åtnjöto någon
form av skolundervisning.
Z. äro i allm. av medellängd el. något mindre,
smidiga och väl vuxna, ha svart hår, olivfärgad
hy, regelbundna, ofta vackra drag, och
mörkbruna, glänsande ögon. De ha tidig pubertet,
gifta sig unga och få i regel många barn.
Särskilt kvinnorna åldras mycket hastigt. Livligt
temperament, snabb uppfattning och utvecklade
instinkter anses utmärkande för dem. De
skildras allmänt som sluga, fega, hämndgiriga,
lögnaktiga och lättjefulla, i hög grad inställda på
att genom bedrägerier av olika slag bidraga till
sin försörjning. Ordnat arbete och bofast liv
uthärda de icke. I små flockar, vanl. bestående
av några besläktade familjer, dra de, under
ledning av en hövding, omkring med vagnar och
tält och lägra sig vid utkanterna av städer och
samhällen, där de stanna några dagar el. veckor
och slå mynt av sina färdigheter. Deras
förnämsta näringsfång äro hästaffärer,
kvacksal-veri, spådoms- och taskspelarkonster, tiggeri och
snatteri; de utföra även smidesarbeten,
kittel-flickning, hovslagning o. dyl. Z. äro i regel
mycket musikaliska, och i s. ö. Europa uppträda de
som sångare och musiker. Z. äro i hög grad
vidskepliga men synas sakna egna religiösa
föreställningar. Ras- och släktkänslan är mycket
stark.
Ur den rika litt. om z. må nämnas följ,
huvudverk: A. F. Pott, ”Die Zigeuner in Europa
und Asien” (2 bd, 1844—45); A. G. Paspati,
”Études sur les tschinghianés ou bohémiens de
1’empire ottoman” (1870); F. Miklosich, ”Über
die Mundarten und die Wanderungen der
Zigeuner Europa’s” (12 avh. i Wienakad:s
Denk-schriften 1872—80); G. H. Borrow, ”The
zin-cali” (2 bd, 1841). För Norden kunna nämnas
E. Sundt, ”Beretning om fante- eller
landstry-gerfolket i Norge” (1850), E. D. Bartels och
Gudrun Brun, ”Gipsies in Denmark” (1943) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
