Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Zigenare - Zigenarfåglar - Zigenarmusik - Zigenarspråket (romani) - Zillertal - Zilliacus, Emil - Zimbabwe, Simbabye - Zimdahl, Helge - Zimmerwald - Zingiberaceae - Zink
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
775
Zigenarfåglar—Zink
776
A. Etzler, ”Z. och deras avkomlingar i Sverige,
historia och språk” (1944).
Zigenarfåglar, Opisthocömidae, fam. av
hönsfåglarnas ordn., omfattar en enda art, z i g
e-narfågeln, hoatzin el. stinkfågeln,
Opisthocamus hoatzin. Den är 62 cm lång, till
färgen mest brunröd, med litet huvud och täml.
långa vingar men flyger dåligt. Hjässans
fjädrar bilda en tofs. Den förekommer i tropiska
Sydamerika. Ungarna klättra skickligt i träden.
Köttet är illaluktande.
Zigenarmusik, der huvudsakl. i Ungern
utbildade folkmusiken hos zigenarna. Den utmärker
sig för rik koloratur, markant rytm med mycket
synkoper samt ofta forcerat tempo rubato. En
typisk melodisk karaktär av verklig egenart har
z. ej, enär zigenares starka mottaglighet har
gjort, att de med lätthet assimilera all musik.
Zigenarmusikerna utmärka sig för sitt livliga
temperament med utomordentlig spelglädje,
vilken dock väsentligen är reproduktiv, och några
verkliga kompositörer ha därför ej uppstått
bland dem. Deras typiska instrument är
cymbalen. Violinen spelar en framträdande roll i
deras orkester.
Zigenarspråket (r o’m a n i) delar sig tidigt i
flera olika grenar, av vilka den, som talas i
Europa, är bäst känd. Denna omfattar olika
dialekter, starkt uppblandade med de särskilda
ländernas språk. Alla grenar visa dock nära
samhörighet med de nordväst- och mellanindiska
grupperna av de arisk-indiska språken. Av de
europeiska dialekterna är den turkisk-grekiska
den viktigaste, renaste och bäst kända. Den
skandinaviska dialekten fortlever nu i tattarnas
språk. Kärnan i z:s fattiga vokabulär är till
stor del av indiskt ursprung, men ordens
böjning och ordföljden gå i huvudsak tillbaka på
resp. länders talspråk. I vissa ord framskymta
dock drag av språkets gamla grammatik.
Zillertäl [tsi’l-], en av Inndalens s. sidodalar
i Tyrolen, Österrike, skiljer Kitzbühlalperna
från Tuxalperna och genomflytes av floden
Zil-ler. Huvudort är Mayrhofen, 630 m ö. h. (2,500
inv. 1949). Z. är ett av Österrikes viktigaste
turistcentra.
Zillia’cus [si-], Gustaf E m i 1, finländsk filolog
och diktare (f. 1878), fil. dr i Helsingfors 1905,
doc. i litteraturhistoria 1909, prof:s namn 1940,
e. o. prof. i antikens litteratur vid univ. i
Helsingfors 1943—45;
red. för Nya Argus
1911—33, deltog på
vit sida i finska
inbördeskriget 1918. Z.
ägnade sin tidigare
forskarverksamhet åt
de romanska
litteraturernas förhållande till
traditionen från
antiken. Senare har han
med varm inlevelse
och friska synpunkter
analyserat det
forntida Greklands
dikt
ning och kulturliv i fulländad essäistisk form:
”Grekisk lyrik” (1911, omarb. 1928, 3:e uppl.
1945), ”Sophokles” (1919), ”Pilgrimsfärder i
Hellas” (1923, 2:a uppl. 1951), ”Lans och
lyra” (1933), ”Choros” (1939), ”Eros och
Eris” (1948) och ”Aischylos” (1951). Den
bereste världsmannen Z. har ordet i flera
spirituella kåserier och resehandböcker, t. ex.
”Romerska vandringar” (1924, ny uppl. 1950),
”Italienare” (1930, ny uppl. 1953) och ”Tempe och
Thermopyle” (1937), under det hans lyrik,
”Offereld” (1915), ”Hellenika” (1917), ”1 grottan”
(1920), ”Soluret” (1926), ”Valda dikter” (1928),
”Templet” (1931), ”Minnesaltaret” (i930,
”Vandring” (1938), ”Finlands festspel” (1940)
och ”Silverhöst” (1943), i ett plastiskt
formspråk ger yttryck åt kulturarbetarens patos och
den prövade människans heroiska livsbej åkning.
Z. har vunnit sin största berömmelse genom
sin monumentala övers, av grekiska dramer (bl.a.
Aischylos’ samtliga bevarade verk).
Zimba’bwe, S i m b a b y e, gamla ruiner i
Syd-Rhodesia, se Afrikanska fornlämningar, sp. 145.
Zimdahl, Helge, arkitekt (f. 1903 FA),
examen från Tekniska högsk. i Stockholm 1927, från
Konstakad. 1930; arkitekt i Byggnadsstyrelsen
1934, prof. i arkitektur vid Chalmers tekniska
högsk. i Göteborg sedan 1951. Z. bedrev 1932
—51 egen arkitektverksamhet tills. m. arkitekt
N. Ahrbom och efter 1951 tills. m. arkitekterna
Anders Berg (f. 1916), Gustav Kaunitz (f.
1911) och Einar Loven (f. 1912). Ahrboms och
Z:s tidigaste byggnadsverk, främst Stockholms
högre allm. lärov. för flickor å Norrmalm (1935),
äro förnämliga representanter för det tidiga
1930-talets form- och materialstränga
funktio-nalism, medan deras museum i Linköping
(1938; se bild 7 å pl. vid Linköping),
Eriksdalsskolorna i Stockholm (s. å.) och
folkskolan i Alvik (1939) i sitt rikare och mer
traditionella materialval äro några av de tidigaste
proven på övergången till en mjukare fas av
densamma. Denna linje har Z. och hans
kompanjoner fört vidare i flertalet av sina senare
verk. Bland dessa märkas lärov. i Motala (1943),
Södra flicklärov. i Stockholm (1944),
folkskolor i Hälsingborg (1947), Gubbängen (1949)
och Enköping (s. å.), fabrikerna för Åkerlund
& Rausing i Lund (1939 och 1953), för
Scania-Vabis i Södertälje (1946 och 1951) samt
Hö-ganäs-Billesholms ab:s centrallaboratorium i
Höganäs (i949)-
Zimmerwald [tsi’marvalt], by och luftkurort
i kantonen Bem, Schweiz. Öm Z im m er
-waldsinternationalen se International,
sp. 84..
Zingiberäceae, se Ingefärsfamiljen.
Zink, metalliskt grundämne, som redan i
forntiden brukades som legeringsbeståndsdel i
mässing. Om z:s malmmineral se Zinkmalm. Ur det
vanligaste av dessa, zinkblände, framställes z. dels
på rent termisk, dels på elektrolytisk väg. Vid
de termiska metoderna rostas malmen, vanl. efter
anrikning, till zinkoxid, som i retorter reduceras
med kol. Z., som vid den för reduktionen
er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
