Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. Januari 1938 - Gerhart Hauptmann. Betydelsen av hans verk för den tyska teatern, av O. Wieselgren - W. Norman Haworth. Nobelpristagare i kemi 1937, av H. von Euler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAWORTH
diktarbegåvningen •— något av samma
schablonfrihet och samma nyckfulla
oberäknelighet som i livet självt, och det var därför, som
deras gestalter föreföllo samtidens
skådespelare så tacksamma. Vackert framhävdes detta
vid Gerhart Hauptmanns sextioårsdag av den
konstnär, som då intog den obestritt främsta
platsen inom Tysklands teater, Albert
Basser-mann, vilken själv under sin långa och lysande
bana givit form åt en rad personligheter inom
författarens rika rollgalleri. Om Gerhart
Hauptmanns dramer komma att hålla sig kvar
inom den levande reportoaren kan synas
ovisst, men deras djupt ingripande betydelse
för den moderna tyska skådespelarkonstens
utveckling är ett faktum, som icke kan dragas
i tvivelsmål. O. Wieselgren.
W. NORMAN HAWORTH.
NOBELPRISTAGARE I KEMI 1937.
En av de två forskare, som erhöllo 1937 års
Nobelpris i kemi, engelsmannen Walter
Norman Haworth, är född 1883 och
erhöll sin skolutbildning genom enskild
undervisning i Chorley och Preston. Hans
universitetsstudier började i Manchester under ledning
av Perkin j:r (kemi) och Rutherford
(fysik). 1911 promoverades han till D. Sc.
(doc-tor of sciences) efter studier hos Perkin, vars
assistent han var 1909—10. Dessförinnan hade
han vistats ett år vid universitetet i Göttingen,
där han studerade under Wallach och
Tam-mann. 1910—12 var Haworth anställd som
assistent hos Thorpe vid Imperial College. Åren 1912
—20 verkade han som docent (reader) i kemi
vid University of St. Andrews, där han
började sina arbeten inom sockerkemien i Irvines
laboratorium. Professor i kemi blev han 1920
vid University of Durham och kallades 1925 i
samma egenskap till Birmingham. Nobelpriset
34
har tilldelats honom för hans undersökningar
över kolhydrat och vitamin C.
År 1902 tilldelade Vetenskapsakademien den
tyske kemisten Emil Fischer Nobelpriset i
kemi för hans utomordentliga syntetiska
arbeten inom socker- och puringrupperna.
Fischers klassiska arbeten inom
sockerkemien ledde till de naturliga sockerarternas
isolering och karakterisering, till utredning i
stora drag av deras konstitution och
atomanordning i rymden (konfiguration) samt till
syntes av enkla och vissa sammansatta
sockerarter. Ännu stodo dock många frågor
obesvarade. Hexosers och pentosers finstruktur
var ännu oklar, sättet för dessa sockerarters
bindning i di- och trisackarider var icke utrett,
och obekant var även strukturskillnaden
mellan den fria och den bundna formen av de
enkla sockerarterna.
Under en lång följd av år framkommo inga
principiellt nya fakta, som kunde kasta ljus
över dessa problem. Det behövdes helt nya
metodiska vägar för att man skulle kunna
intränga djupare i sockerkemiens detaljer och
utforska dithörande ämnens finstruktur; en
sådan utredning var av synnerligen stort
intresse för den organiska kemiens
grundläggande teorier och av högsta vikt för förståendet
av sockerarternas centrala roll inom
ämnesomsättningen.
Den metod, som möjliggjorde en period av
nya framsteg, var metylering av
sockerarternas alkohol-hydroxyl-grupper. Metyleringen av dessa grupper
medelst metyljodid och silveroxid användes i
början av 1900-talet av Th. Purdie och J. C.
Irvine vid University of St. Andrews i Skottland.
När W. N. Haworth 1915 där började sina
arbeten inom sockerkemien, inträdde han i
Irvines livligt verksamma forskarskola, och
han synes redan från början ha intagit en
mycket självständig ställning inom sitt
forskningsområde. Det var nu Haworth förbehållet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
