Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Den moderna ordningsteologien, av Hj. Lindroth (Uppsala)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORDNINGSTEOLOGI
frågan i vad mån de motsvara det av Gud
foldern ställda syftet. Ordningarna äro icke
uttryck för en allmän, abstrakt naturrätt utan
för positiv historia. Men historien är icke
statisk utan dynamisk, icke abstrakt-allmän
utan konkret-individuell. Gud vill icke
stillaståendet, utan han vill det nya. Att akta på
den gudomliga ordningen är icke nödvändigtvis
principiell konservatism, framhåller Althaus. I
det historiskt-konkret-mänskliga gör Gud sig
känd; där ha vi att lyssna till och lyda hans
vilja. Men då Guds vilja i den mänskliga
ordningen aldrig är helt förverkligad, ha vi att
rätt genom denna söka utlyssna Guds
vilja och kritiskt lyda den historiskt
-mänskliga ordningen, d. v. s. lyda den, allt
under det vi hålla den kritiska frågan levande
huru långt Guds vilja förverkligas i den givna
mänskliga ordningen. Följden härav blir den,
att det kan ges tillfällen, då det ordet måste
tillämpas: »Man måste lyda Gud mer än
människor» (Apg. 5: 29).
Då ordningarna såsom historiskt-konkreta
livsformer ha en mänsklig sida, äro de liksom
allt mänskligt i realiteten behäftade med synd.
Luther hade menat, att icke ståndet såsom
sådant eller ordningen i och för sig är syndig,
utan det är människans fördärv, som gör
handlandet i ståndet och ordningen syndigt. Inom
den moderna ordningsteologien går man längre.
Althaus menar, att ordningarna äro behäftade
med synd icke blott på grund därav, att den
mänskliga ondskan hos den enskilda individen
eller den kollektiva helheten av individer
förorenar dem, utan därför att de själva äro en
del av syndens och ondskans värld och
fördenskull äro behäftade med synd. För att
belysa detta tager Althaus staten och politiken
som exempel. »Staten är till sitt väsen makt.
Makten är ett ovillkorligt medel för att staten
skall kunna tjäna folket. Men makten bär
samtidigt något demoniskt inom sig.»
Gudomlig skapelse och mänsklig synd äro oskiljbara i
de verkliga, historiskt utgestaltade ordningarna.
Idealismen förnekar ordningarnas
syndkaraktär, den svärmiska uppfattningen deras
karaktär av gudomlig skapelse. Althaus bejakar
denna ordningarnas dubbla karaktär och
menar, att sammanhållandet av denna dubbelhet
just hör till den kristna trons dialektik.
Den omständigheten, att de naturliga
livsformerna, som sammanfalla med de gudomliga
skapelseordningarna, äro behäftade med synd,
ställer en alldeles särskild etisk uppgift för
den kristne. Han kan icke för syndens skull
draga sig undan dem, ty han skulle därmed
hamna i det, som från kristen synpunkt är
det radikalt onda: gemenskapslösheten, den
själviska isoleringen, som är andlig död. Men
han får icke heller blunda för syndigheten i
de naturliga livsformerna, ty han skulle då
hamna i resignationens oetiska tillstånd. Han
kan med andra ord för syndens skull icke
utan vidare acceptera dessa livsformer såsom
de äro och säga ett obetingat ja till dem, ty
han får i sitt innersta icke säga ja till synden.
Han har att med nej till synden säga ett
tjänstvilligt ja till de naturliga livsformerna,
i vilka Guds skapelseordningar äro nedlagda.
Så betecknar den verkligt andliga, kristna
inställningen ett avvisande av och en medelväg
mellan den svärmiskt-överandliga och den
profant-oandliga inställningen. Men detta
innebär ingen kompromiss, ingen gyllene
medelväg mellan Gud och synden, utan det
innebär, såsom Brunner framhåller, det
paulin-ska »att bruka såsom brukade man icke», »att
äga såsom ägde man icke». Detta åter
innebär, att den kristne aldrig går in i de med synd
behäftade naturliga livsformerna för att där
finna sig till rätta, utan han ingår i dem för
att efter måttet av den honom av Gud
förlänade kärleken rätta dem, så att de alltmera
motsvara sin djupaste bestämmelse av
gudomliga skapelseordningar, medel för det hela och
fulla gemenskapslivets förverkligande. Livet i
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
