Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1938 - Väderprognoser på lång sikt, av Anders Ångström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄDERLEKSPROGNOSER
ännu kommit fram till någon metod, som ger
så säkra och tillförlitliga resultat, att deras
praktiska värde är otvivelaktigt.
Det är i synnerhet två vägar man slagit in
på i fråga om dylika förutsägelser på längre
sikt. Den ena har varit att uppspåra andra
perioder hos de meteorologiska elementen än
den årliga och dagliga. Den mycket påtagliga
verkan, som månens ställning utövar på
havet och som yttrar sig i ebb och flod, gjorde,
att man tidigare tog för givet, att månen skulle
ha ett liknande inflytande på atmosfären och
därmed även på vädret. Ända fram till början
av 1800-talet finner man sålunda i
almanackorna väderleksuppgifter för det kommande
året, vilka helt grunda sig på månens
ställning, ett förhållande, som väl också haft sin
grund i astrologiska föreställningar. Senare
började man utföra noggranna undersökningar
i syfte att fastställa månens inverkan på
vädret, och i stort sett måste man väl säga, att
resultatet av dessa i allmänhet varit negativt.
Även om man i fråga om vissa meteorologiska
fenomen, såsom luftelektriciteten, kunnat finna
ett visst samband med månfaserna, är det
påtagligt, att månens inflytande på vädret i stort
sett faller alldeles ur räkningen i jämförelse
med andra mera betydelsefulla faktorer.
En egendomlig period av kosmisk art, som
däremot synes gå parallellt med många
meteorologiska element, är den s. k.
solfläcksperioden på omkring 11 år. Tydligast är
sambandet i fråga om norrsken och magnetiska
stormar. Samtidigt som solfläckarna uppträda
talrikt, äro även norrskenen talrika och ofta
starka, och detsamma gäller de magnetiska
störningarna. Även beträffande temperaturen
har man ansett sig kunna påvisa samband med
solfläcksfrekvensen, ehuru detta i varje fall på
våra breddgrader icke är starkt framträdande.
Solfläcksperiodens betydelse har ofta
överskattats. En annan period, som klimatiskt
tillmätts en viss betydelse, är den s. k.
Brücknerska perioden på omkring 35 år.
Även denna framträder emellertid svagt. Om
alla dessa »perioder», som kunna härledas ur
meteorologiskt material, gäller, att periodens
såväl längd som amplitud starkt växlar,
varför deras värde som prognosfaktorer är
mycket begränsat. Man har i en del fall tänkt sig
en mångfald skilda perioder, vilka konstruerats
på grafisk eller analytisk väg, och genom att
extrapolera dessa perioder till kommande tid
har man sökt bilda sig en föreställning om en
kommande årstids väder. För vårt land har
denna metod tillämpats av A. Wallén
beträffande nederbörd och vattenstånd (jfr bild sid.
293), av G. Strömberg i fråga om
Stockholmstemperaturen. Dessa i och för sig mycket
förtjänstfulla undersökningar ha dock icke lett
till resultat, som kunnat föranleda, att
metoden, i sin hittillsvarande form, kunnat vinna
fortsatt tillämpning hos oss. Nyligen har den
engelske meteorologen och matematikern D.
Brunt i samband med en analys av mångåriga
variationer påvisat, att även om man utväljer
de tolv mest markerade av de perioder, av
vilka temperaturvariationerna kunna anses
sammansatta, dessa perioder dock icke kunna
förklara mer än en sjundedel av de
variationer, som verkligen uppträda.
Det är dock otvivelaktigt, att principiellt sett
uppsökandet av perioder i väderleken innebär
en betydelsefull metod att göra förutsägelser
för längre tid framåt. Vad dessa metoder
kunna ge under idealiska betingelser förstår
man bäst, om vi gå till de påtagligaste fallen:
de årliga och dagliga perioderna.
Man har emellertid slagit in på ännu en
annan väg för att komma till en uppfattning
om vädret för längre tid framåt. En av
pioni-ärerna har här varit den svenske kemisten
och oceanografen Otto Pettersson. Han
undersökte de hydrografiska förhållandena i
Nordatlanten och kunde visa, att
temperaturväxlingarna i Skandinavien stå i intim relation till
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
