Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1938 - Den franska "folkfronten", av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA FOLKFRONTEN
april var dess saga all, och någon ny
folkfrontskombination var knappast tänkbar; en växande
minoritet av det radikala partiet befann sig på
full flykt åt höger, kommunisternas stöd blev
alltmera otillförlitligt, och även inom
socialistpartiet visade sig oppositionella tendenser.
Krigsministern Daladier, som helt återvunnit
högerns förtroende efter att med hela sin
regering som »tjuvar» och »mördare» ha jagats på
porten den 6 febr. 1934, hade länge bidat sin
tid och presenterade sig nu som situationens
man med ett på tjugufyra timmar färdigställt
kabinett, som genast fick ett praktiskt taget
enhälligt förtroendevotum och begärda
finansfullmakter av såväl kammare som senat.
Socialisterna hade avböjt erbjuden medverkan, men
i stället återfunnos tre moderata högermän i
den annars homogent radikala samlingen
ministrar: Champetier de Ribes
(pensionsminister), Mandel (kolonialminister) och Paul
Rey-naud, oppositionens bästa huvud, som
emellertid föredragit justitieportföljen framför den mera
utsatta finansportföljen. Som utrikesminister
debuterade — sedan Léon Blum tackat nej —
den förutvarande finansministern Bonnet, vars
forna portfölj tillföll den högerradikale
Reims-borgmästaren Marchandeau, även han gammal
i gården. Strejkerna upphörde som genom ett
trollslag, och en ny valutanedskärning — den
tredje, betecknad som den oåterkalleligen
sista, varigenom myntenheten fixerades till 8,5
guldcentimes eller mindre än hälften av
Poin-caréfrancens värde — genomfördes med så
lyckligt resultat, att det flyktade kapitalet
vågade sig tillbaka i en växande guldström,
omedelbart kanaliserad till statskassan genom ett
tredje stort försvarslån, övertecknat på några
timmar. Daladier förmådde vidare genomdriva
en smidigare tillämpning av
fyrtiotimmarsvec-kan, som i princip ersatts med ett »2
000-timmarsår» att disponeras efter gottfinnande,
och inom ett flertal industrier, där försvarets
behov tillgodoses, ha arbetarna gått med på
en till 45 veckotimmar ökad arbetstid.
Konseljpresidentens försök att generalisera dessa
modifikationer i Matignonavtalen föranledde likväl
på sensommaren en partiell ministerkris. En
viss kyla hade inträtt i förhållandet till England
efter Edens fall och det självständiga
Österrikes snöpliga slut; en Londonvisit i april av den
nye konseljpresidenten och hans
utrikesminister var ägnad att skingra uppkomna
missförstånd. Den forna ententen visade på nytt en
anmärkningsvärd hållfasthet, när den
tjeckoslovakiska nationalitetskrisen i maj blev akut.
Och den blev ytterligare bekräftad vid det
brittiska kungaparets officiella Parisbesök den
19—22 juli.
Om de tre eller fyra folkfrontsregeringarna
— trots den olösta spanska krisen — sålunda
uppnått betydande utrikespolitiska framgångar,
så måste det inrikespolitiska läget alltjämt
betecknas som bekymmersamt. Ett är
emellertid visst: den tunga atmosfär av hotande
inbördeskrig, som efter februarihändelserna
1934 vilade över Frankrike, har lättat.
Därtill har givetvis i sin mån den spända
utrikespolitiska situationen bidragit, men
det kan icke bestridas, att »experimentet
Blum» — som det första folkfrontkabinettets
målmedvetna sociala reformpolitik gemenligen
kallas — på sitt sätt befrämjat denna ökade
samhällssolidaritet, och inte bara inom
arbetarklassen, som för första gången prövat
regeringsmaktens ansvar. Att på ett par år och
på politisk väg genomföra en
arbetslagstift-ning, som fått organiskt växa fram ur
decenniers sociala strider i andra demokratiska
länder, har naturnödvändigt icke kunnat ske
utan svåra skakningar i samhällskroppen.
Det har från arbetarhåll — såväl av den
socialistiske partisekreteraren Paul Faure som
av fackföreningsgeneralen Léon Jouhaux —
erkänts i samband med folkfrontsregimens
två-årsjubileum denna sommar, att av det
ursprungliga programmet redan 70 à 75 % reali-
583
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
