Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1939 - Atmosfäriska radiostörningar, av Harald Norinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOSTÖRNINGAR
Bild 7. Stationen för vetenskaplig radioforskning vid Slough utanför London.
röra sig om värden på ända upp till 10 000 m.
Detta tyder på att en del av störningarna
karakteriseras av relativt långsamma
elektriska variationsförlopp. Vid sidan om dessa
långsamma störningar uppträda, som vi strax
skola närmare beröra, störningar även med
mycket snabba ändringar i det
elektromagnetiska fältet —• i annat fall skulle vanliga
rundradiomottagare för kortare våglängder icke bli
störda i sådan omfattning, som faktiskt sker.
De undersökningsmetoder, som vi hittills
berört, lämna oss icke någon upplysning i fråga
om störningarnas verkliga natur. Metoderna
tillåta, att man kan räkna störningarna och
lokalisera varifrån de komma — alltså behandla
dem såsom statistiska individer —, men deras
verkliga natur, d. v. s. deras fysikaliska
egenskaper, kan icke klarläggas med de antydda
mätmetoderna.
Som redan framhållits, uppvisa störningarna
ett nära samband med åskväder, och de
resultat, som man på sistone kommit till, ha givit
oss otvetydiga bevis för att lejonparten av
störningarna helt enkelt har sin orsak i
blixturladdningar. Därmed får man också förklaringen
varför deras fysikaliska egenskaper äro så svåra
att reda ut.
Det har visat sig, att en blixturladdning,
vilken, iakttagen med blotta ögat, består av en
enda jättestor gnista, i själva verket är
sammansatt av flera på varandra följande gnistor,
som i sig dölja strömimpulser av kort
varaktighet. För dessa strömstyrkevariationer i
blixten har redogjorts i en tidigare uppsats i denna
tidskrift^. En individuell strömimpuls i eci blixt
har ofta en total varaktighet av blott 50 å 100
milliondels sekunder. Under tider ända upp
till flera hundradels sekunder kunna sådana
strömimpulser sändas ut efter varandra i en
blixtbana, och det är därför icke att undra på
att blixten drager med sig så starka störningar
i våra radiomottagare och störningar, som äro
så pass långvågiga.
Man inser, att det för en individuell
undersökning av radiostömingarna fordras ytterst
tidskänsliga instrument, vilka måste äga
förmågan att i form av kurvor registrera
spännings- och strömändringar under så korta
tidsavsnitt som den ovannämnda eller
milliondels sekunder.
Den enda apparat, som kan komma i fråga för
sådana arbeten, är den s. k. katodstråloscillo-
1 Harald Norinder, »Strömstjrrkan i blixten», häfte
8, 1938, sid. 555—561.
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
