- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 /
522

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Augusti-september 1939 - Emilie Högqvist. Ett livsöde ur vårt 1800-tals teaterhistoria, av O. Wieselgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EMILIE HÖGQVIST

visar sig icke minst däri, att man vid denna tid
finner, att hon i viss utsträckning börjar
accepteras även inom det högre sällskapslivet i
Stockholm. Det var ju sedan länge bekant, att
hennes existens icke precis var vestalens. Hon hade
redan vid unga år knutit en nära förbindelse
med en ung diplomat i huvudstadens högsta
societet, en son till den engelske ministern i
Stockholm lord Bloomfield, och denna
förbindelse hade så småningom tagit helt och hållet
öppna former. Men man får icke bedöma ett
dylikt förhållande efter en senare tids mera
strikta synpunkter. Det tidigare 1800-talet
utmärkes visserligen av en särdeles noga
iakttagen yttre korrekthet; men i gengäld var det
inofficiella liv, som levdes på den korrekta
existensens skuggsida, så mycket friare. Män
av den högsta officiella ställning drogo sig icke
alls för att hålla en mycket intim kontakt med
damer av tämligen omtvistat rykte. Det var
enligt vad vi veta genom Beskows
dagboksanteckningar långtifrån ovanligt, att man
avslutade en middag på Blå Porten med en
nattlig visit hos de s. k. vildkattorna, en trio av
ganska lättvindiga damer, bosatta på
Apel-bergsgatan. Emilie Högqvists kamrat från
ungdomsåren i landsorten, Malla Höök, levde flera
år igenom som erkänd mätress åt en bekant
högadlig militär och diplomat, och en annan
stjärna inom teaterns värld, den omtyckta
dansösen Katarina Brunström, var på samma sätt
lierad med en grevlig godsägare, bärare av ett
med honom utslocknat ryktbart namn, med
vilken hon hade flera barn. Emilie Högqvist
var således icke ensam om att spela rollen av
maitresse en titre även utom scenen. Hennes
förbindelse med kronprinsen hade emellertid
till följd, att hon uppmärksammades och
omtalades mera än någon av sina kamrater. Att
man icke på högsta ort var obekant med
hennes ställning visas därav, att Karl Johan enligt
Beskows uppgift (dagboken den 30 juni 1846)
hade betalat hennes första Parisresa »för att

få henne bort». Men försöket att distrahera
kronprinsen genom att skicka henne ut ur
landet misslyckades fullständigt. Snarast tycks
hon ha lyckats fängsla honom — liksom
publiken — än starkare, när hon återvände, tränad
i mondän salongsstil och med en mera
raffinerat elegant apparition än någonsin förut. Med
denna tilltagande säkerhet i det yttre
uppträdandet följde snart en stärkt och befästad
social position. Icke litet understöddes hon genom
den hängivna beundran, som ägnades henne av
den gamle chevalereske Brinkman. På sina håll
väckte hans hyllning ett visst löje, så särskilt
hos Beskow, vilken den 3 febr. 1837 skriver till
Tegnér: »Den 75-årige Brinkman är nu plakat
kär i den 20-åriga Emilie Högqvist, anställer för
henne dejeunéer (med gammal
begravningskonfekt), skriver madrigaler på 8 ark m. m. Malicen
påstår, att han egentligen skall låga för hennes
ungkarlsmiddagar.» Men denna beska cynism,
som för övrigt sammanhänger med hela tonen
i den Beskow-Tegnérska korrespondensen, var
säkerligen ett undantag. Brinkman själv
omtalar henne i brev till Tegnér den 24 nov. 1843
som »en av de ädelmodigaste och mest
välgörande personer jag känner», och hans mening
omfattades av en samfälld opinion inom
Stockholms artistiskt intresserade värld. Hennes
våning i det Palinska huset i hörnet av Fredsgatan
och Malmskillnadsgatan var en mötesplats för
eliten inom huvudstadens konstnärskretsar,
och att få tillträde till hennes små intima
mottagningar var en ivrigt eftersträvad fastän
icke så lätt uppnådd förmån. Husets
härskarinna, »Thalias älskling med de lockar ljusa»,
som Sätherberg kallade henne, säges också ha
haft en eminent talang som värdinna, och tonen
i hennes umgängeskrets präglades helt av
hennes charmerande personlighet.

Är 1837 företog Emilie Högqvist ånyo en resa
till Paris för teaterstudier. Om denna resa har
utbildats en hel legend, huvudsakligen baserad
på uppgifter av Orvar Odd (i en uppsats i

522

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:57 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfm/1939/0560.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free