Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS. KONST.
öfver antik arkitektur, palmer och berg, öfver städer med kupoler och
palats — »Venedigs sol» kallar han en af sina taflor. Hvad han sökte var
att få fram solglöden, det varma, flödande, gnistrande solskenet, den glans
och färgprakt, det gjuter öfver himmel och jord. Ej nog med det, han söker
solens färg och låter den vara idel guld, men ibland glödande hvitt med
brinnande skuggor i charlakanston. Han låter solen spegla sig i hafvet och
försmår motsättningarna af skuggor. Han förstår att gifva himmel och haf
uttryck af gränslösa vidder, ibland lämnade han jorden alldeles ur sikte och
målade endast himlen. Hans fargkänsla var uppdrifven i högsta grad. Han
var diktare vida mer än naturafbildare, en våldsam, af inga omöjligheter
afskräckt, fantasifull diktare. Den af ljusskimmer mättade, darrande luften,
solglans genom töcken, ljusets nyckfulla lek, alla slags naturfenomen målar
han med en fantasi, som går öfver alla gränser, och en penselföring, som är
suveränt tygellös. Hafvet i glittrande, darrande sol, Thames i dimma med
eller utan solens gyllene klot där bakom, ett framilande järnbantåg på en
bro, men för ombytes skull äfven förfallna bondgårdar, arbetare och bleka,
utpinade barn. I akvarellen står han kanske främst, dess snabba
behandlingssätt lämpade sig utmärkt för hans vulkaniska känsloglöd och hans
task-spelaraktiga penselskicklighet.
På sin höjdpunkt’ befann han sig under 1820-talet. Hans exentriska
sökande efter atmosferiska effekter blef sedan allt starkare och tog sig ofta
nog brutala och svårförstådda uttryck, men mot påståendet att han på äldre
dagar blef rent af koloristiskt vansinnig, ha energiska protester blifvit höjda
— och det ej blott från hans landsmän.
Egendomligt är det att tänka sig Turner som samtida till de tama
stil-landskapsmålarne på kontinenten och till Davidsskolan och det Cornelianska
konturmåleriet. Föga underligt, att en tafla, som han erbjöd kung Ludvig,
blef utskrattad af Münchenmålarne och återsänd. Oberörd af allt hvad
strömningar heter, sedan han lämnat Claude Lorrains ledning för att blifva
uteslutande Turner, slöt han sig inne i sin atelier och skapade där, ensam
med sin fantasi, efter egen vilja himlar och jord, ofta nog belägna utom
konstens kända gränser.
Millionären Turner dog i ett eländigt vindsrum i Chelsea, där han lefvat i två år under
ett antaget namn, medan hans ordinarie hushållerska hemma i en annan del af London trodde
honom vistas på resor. »Solen är gud», skall ha varit ett af hans sista yttranden. Han
testamenterade till staten sin väldiga artistiska kvarlåtenskap, med villkor, att målningarna skulle
hållas exponerade i National Gallery och att två af dem skulle placeras bredvid Claude Lorrain.
»Soluppgång i dimma öfver hafvet» (1807) och »Dido bygger Kartago» (1815), båda
praktmålningar och båda typiska för sin upphofsman, sitta nu mycket riktigt dår i den franska salen
och af de öfriga äro ett hundratal af de bästa upphängda. Hogarth och Reynolds få nöja sig
med sämre platser. Främlingen kommer dit och undrar hvarför man ej gör en utgallring i
massan af alla dessa besynnerligheter, som synas honom vara mera skrikande och brutala
effektsökerier än trovärdig natur eller sund naturdiktning.
Äfven i South Kensingtonmuseet och flera andra offentliga och privata samlingar i England
är han talrikt och väl representerad.
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
