Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
helst i rörelse — ligger till grund för hans konst. I den exakta, på den mest
ingående kunskap fotade, personligt kända naturefterbildningen ha få uppnått
honom. Men han har i sina större verk företrädesvis sökt helheten, den stora
konturen, formens valörer, liksom målaren studerar färgernas. En hvar som
lärt sig förstå hvad konstnärligt naturstudium är, skall ock förstå det uttalande,
att Rodins studium af människokroppen börjar där Thorvaldsens slutade.
Hos Thorvaldsen var liniernas rytm och ämnets tankeinnehåll det
hufvudsakliga, kroppsformernas karaktär en underordnad bisak. Att jämföra de båda
är för öfrigt som att jämföra lugnet och stormen, kyla och eld, seklets
begynnelses antikefterhärmning med danskt lynne och dess sista skedes
individualism i dess mot regler
hänsynslösaste och i dess mest
intensiva uttryck af ett
sydländskt, sjudande sinnligt
temperament.
Bland dem, som under sista
tiden gifvit förnyande
personliga insatser i skulpturen, få
vi ej förbigå Albert
Bartho-lomé, i sin ungdom målare
och impressionist, som
skulptör känd hufvudsakligen
genom »de dödas monument»
på Père-Lachaise (1899).
Den som anser, att ordet
frivolitet uttalar den franska konstens
väsen, kör se denna af den mest
rörande innerliga och enkelt
uttryckta känsla adlade bild af de
två människorna, som stilla,
ödmjukt, med böjda hufvuden gå in
i grafvens mörker, kvinnan med sin
hand lätt hvilande på mannens
skuldra. Man ser dem från ryggen,
framför dem grafrummets mörker.
Å ömse sidor om grafvens port ses
en grupp af män och kvinnor,
knä-böjande, bedjande, undergifna — alla skola de följa på samma väg. Själfva bygnaden är
hållen i en enkel stil, påminnande om etruskiska klippgrafvar. På grafskulpturcns område ir
detta ädla verk (afbildadt här sid. 389) 1800-talskonstens sista ord, det intager i själfva verket en
af de allra främsta platserna inom den samtida konsten.
Den samtida franska skulpturen är rik på initiativ, på idéer och på
förmågor. Den är ej rädd för att gå utom gränserna för konstarten, den går
kanske ibland för långt i liflighet, i våldsam rörelse. Saint-Marceaux’ grupp
»Vers 1’inconnu» — tre flygande kvinnor i nära nog vågråt ställning och med
stöd af en molntapp, som lyckligtvis skjuter upp under dem — är
representativ för hvad den kan våga. Den experimenterar med nya motiv liksom
RODIN: PORTRÅTTBYST, Marmor (Luxembourg, Paria).
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
