Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
Norrmännen gjorde djärft och obesväradt språnget från bitume till
kremserhvitt, och unga danskar bröto ner den kinesiska muren och förde
luft och sol in i sitt traditionella måleri, som faktiskt blifvit förlegadt. På
världsutställningen 1878 verkade gamle Skovgaard och de andra danskarna i
bredd med det friska franska landskapsstudiet som barnsligt hjälplösa, den
danska afdelningen fick namn om sig som den tråkigaste af alla, och det
hjälpte ej, att en och annan kritiker såg och framhöll det nationelt typiska
och genomärliga hos dessa primitiva barbarer. Unga danskar vågade sig nu
till Paris och vidare ut på friluftsstudier. I Kröyers »sardintillverkning i
Bretagne» och »italienska fältarbetare» i brännande solsken och i Eilif
Petersens samtidigt (1880) och på samma plats som sistnämda tafla målade
interiör »Siesta» fick Danmark och Norge sina första representativa moderna
valörmålningar, gjorda för luft- och belysningsstudiets egen skull, utan spår
af novellistiskt innehåll lika litet som af komposition eller färgval efter
akademiska regler.
I sättet att tillämpa det lärda gingo de olika nordiska folken hvar sin
olika väg. De unga svenskarna trifdes godt på främmande ort, målade
franska, italienska, spanska, marokkanska motiv. Norrmännen skyndade efter
att ute ha fått impulser snart hem till sitt, målade snö och sommarsol i
bjärta, skarpa färger. Det unga Finlands förste målare, Edelfelt, delade sig
mellan Paris och nyländska skärgården, målade finska friluftsmotiv hemma
om sommaren (Ett barns likfärd, Gudstjänst i skärgården, Fiskaren och hans
dotter ute på hafvet) och utstälde dem i Paris. Danskarna funno i Skagen
ett ännu primitivt samhälle med målerisk natur och präktiga typer af lotsar
och fiskare. Utan att upprifva sambandet med utlandet höllo dessa danskar
fast vid hemmets natur och vid dess konstnärliga traditioner. Det befanns
att, äfven om ytan snart nog blifvit en annan, äfven om målningssättet var
nytt, sedan fordringarna på naturåtergifvandet stegrats, så var det ändå
fortfarande de danska skogarna, hafvet, fisklägen, danskt lif på land och strand
och i städer och hem, som fylde den danska konsten. Och det befanns
därjämte, att flera af de yngre danskarna nöjde sig med de impulser till
frilufts-måleri, som tillförts dem utifrån, och föredrogo att studera naturen hemma.
P. S. Kröyer (f. 1851) blef riktningens mest lysande representant.
En frodig talang som Marstrand men mera kunnig än denne och hans samtida, lifsglädjens
och sorglöshetens målare, aldrig svår att förstå, alltid älskvärd och i jämvikt. Alltid uppenbarar
han naturglädje, rättfram iakttagelse och rättframt uttryck. Han är stämningslyriker, själfull och
glansfull i sina solskens- eller skymningsstämningar öfver hafvet, kvick och skarp fysionomist
i sina porträttgrupper, där valörproblemcn kunna vara invecklade och svårlösta (»Musik i
atelieren» med de många figurerna i ljussken och tobaksmoln, de franska
utställningskomite-rade sedda i brytningen mellan lampljuset och eftermiddagsskymningen utifrån).
Gärna hågad för experiment och aldrig ryggande tillbaka för svårigheter hör Kröyer —
liksom Zorn bland svenskarne — till de afgjorda nyhetsmännen, till dem, som gladt söka nya
områden att slå under sig. Man kan hitta döda punkter i Kröyers lösningar af ett valörproblem,
och det händer att hans med intensiv målarglädje gjorda ögonblicksskizzer ha mera målerisk
helhet och enhet än den med ledning af dem utförda taflan. I alla händelser är det få, som
skulle besegrat de svårigheter, han vågat sig på, med sådan brio och målarglädje som han.
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
