- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
7

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Så föll det, och då det blef fördt till Cremona och
violinbyggaren såg det, tänkte han:

»Det är ett träd, hvaraf jag skall kunna skapa en
riktig violin!»

Och han började arbetet med all den kunskap och
visdom, hvaraf han var i besittning. Det berodde på en
hårsmån, om hvälfningen skulle få den rätta klangen,
om ljudhålen skulle släppa ut den i hela dess fyllighet,
om tonen skulle kunna blifva både varm och klingande.

Då ändtligen violinen var färdig och han satte stråken
till den, då log han! — Jo, det fanns där, alltsammans!

— Denna ton kunde växa, bredare och bredare, till dess
den gräfde sig ända ned i hjärtat på den, som lyssnade,
den kunde blifva mjuk och öm som den mildaste stämma,
som talade tröstens och fridens ord, och så kunde den
åter växa, klaga och ropa, som om den gömde på alla
mänskliga smärtor och sorger.

Den gamle mästaren tog den i handtaget, vände den
fram och tillbaka, log och tänkte:

»Den violinen skall kunna säga allt hvad människorna
ha på hjärtat och hvad intet mänskligt språk kan
uttala, — om den blott kommer i rätta händer!»

Och den kom snart i en stor konstnärs hand.

På den tiden fanns i Florens en violinspelare, hvars
namn var Angelo Franceschi, men af de flesta kallades
han blott Angelo eller »rUnico», ty man tyckte, att såsom
han spelade ingen.

När han lät höra sig, kommo de förnäma ut ur sina
stränga, fastningslika palats, handtverkame stängde sina
bodar för att gå och höra honom, och det kunde icke
firas någon större fest i staden, utan att Angelo måste
förhöja glansen däraf med sitt spel.

Han var en tyst ung man, som lefde ensam och icke
sysselsatte sig med annat än med sin violin. Han hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0009.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free