- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
19

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kunna komma med på den stora aftonen. Han kunde
icke stå på benen, långt mindre hålla i och röra violinen.

Om han icke kunde infinna sig, skulle han ha all
utsikt att mista sin plats, och i sin ångest hade han nu
sändt fadern med bud till Pierre. Han kunde spela som
ingen annan, och om han blott denna afton ville spela
i hans ställe, skulle han därmed rädda både hans egen
och hans gamlé fars existens.

Han kände Pierres brinnande hat till kungahuset,
och han delade det liksom de flesta, som tjänade det,

— men han måste lefva! Och en aftons försummelse
4 skulle vara nog för att man skulle låta honom gå och
taga en annan. Det var så många, som slogos också
om den brödbiten.

Ingen skulle lägga märke därtill, musiken satt högt
uppe på en estrad, och hvad kapellmästaren angick,
skulle han genast förstå, att den felande violisten blifvit
ersatt af en mycket bättre.

Dessa och många andra bevekelsegrunder kom den
gamle mannen fram med. Tårarna stodo honom i halsen,
medan han bad för sin son, och hans gamla darrande
stämma blef ännu mer darrande än vanligt.

Pierre satt och såg på honom med sina små svarta,
tindrande ögon och brast slutligen ut i ett skallande
skratt. — Skulle han, han, Pierre Roubot, spela för de
kungliga! Nej det var en alltför splittergalen idé!

Han skrattade, så att han riktigt tjöt, men då fadern
åter började bedja — och nu runno tårarna utför hans
kinder —, blef Pierre ond. Han slog i bordet, så att
verktygen hoppade högt i vädret, och så svor han de
allra dyraste franska eder på, att ingen dödlig makt
skulle förmå honom att visa sig vid hofvet som en
tjänare. — En annan sak vore det, om det gällde att
uppvakta de kungliga på ett annat sätt — lim!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/1/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free