Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han satte sig med en häftig rörelse vid svarfstolen,
och den gamle mannen tog sin hatt och gick mot dörren.
Där vände han sig ännu en gång och sade:
»Om min Maurice dör, — skall jag framföra någon
hälsning?»
»Hvad för slag?» sade Pierre och lyfte på hufvudet.
»Han är mycket sjuk», sade den gamle mannen, »och
nu den här underrättelsen till! — Man kan inte veta!
Ångesten, oron — midt i en sådan där feber!»
Pierre stirrade på honom. Det hade kommit ett
visst lugn öfver hans nervösa ansikte.
»Skulle han verkligen kunna dö?»
Den gamle mannen svarade endast med att böja
hufvudet och tyst borsta sin hatt, medan han stack fram
underläppen, och små tårar trillade ned öfver hans gamla, röda näsa.
»Nå ja», sade Pierre plötsligt, »så spelar jag för
honom, för att hjälpa en kamrat, — och det skall bli
ganska roligt att se de höga herrskapen dansa efter min
violin. Kanske att det, när allt kommer omkring, kan
vara ganska nyttigt att se det där packet på litet
närmare håll! — Men inte en skilling understå de sig att
bjuda mig. Det är inte jag, det är Maurice, som spelar,
kom ihåg det!»
Och då den stora aftonen kom, satt verkligen Pierre
i orkestern i Versailles.
Han hade profvat på förmiddagen och hade genast
blifvit antagen.
Kapellmästaren hade kallat honom »en tusan till pojke»
och erbjudit honom att behålla platsen med detsamma,
ett anbud som Pierre hade mycket svårt att icke
besvara med en örfil.
Nu hade han fått hofdräkten på sig, Maurices dräkt,
hvaraf byxoma voro alltför strama och ärmarna alltför
korta för honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
