- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
28

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den vän, som hon förlorat? Hon, som nu blifvit
beröf-vad sitt eget, bästa stöd, hon skulle nu stödja en till.

Hon låg i den stora, hvita sängen i den dunkla
sängkammaren och såg mot fönstret.

Solen hade gått ned, och aftonrodnadcn flammade
ännu öfver Hôtel de Villes taggiga gaflar, som tecknade
sig svarta upp emot den genomskinliga himmeln. Djupt
nere ifrån gatan hörde hon röster af folk, som gick förbi.

Det var i april, ett härligt väder, och många människor
voro ute och promenerade i solnedgången. En glad sång
nådde henne, barnaröster, som ropade, skratt af två, som
gingo och talade med hvarandra. Allting där ute böljade
lefva vårens lif på nytt.

Hon låg blek och tyst och hörde dessa flyktiga ljud
från den yttre världen, som nu föreföll henne som en
värld, den hon icke längre kände.

Hvad hade hon med den att göra?

Hon föreföll sig själf som en, som efter ett
skeppsbrott har blifvit kastad upp som en halfdöd kropp på
de nakna klipporna. Hennes själ var icke vaken mer;

— tårlös och känelolös låg hon och såg upp emot
himmeln, där natten sakta bredde sitt dunkla blå och de
första stjärnorna tändes.

Hon kände sitt barns varma kropp på sin arm, och
hon vände hufvudet litet för att se på honom.

Han sof, med ett uttryck af stilla välbefinnande.
Han kunde ju icke ha någon aning om, hur olycklig
hans mor var.

Hans lilla mössa gick ned öfver det mjuka, mörka håret
och den svettiga lilla pannan. Hans andedräkt var svag och
hastig som på en liten fågel, och han borrade in det mjuka
ansiktet under moderns skuldra, som om han kröp in i sitt bo.

Men han rörde icke hennes hjärta. Hon kände sig
blott som en tom kropp med ett hjärta af sten, och utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free