- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
30

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tårarna fram. Det var, som om de refvo upp något af
själfva hennes hjärta, något förfärligt sammanpressadt
och dräpande, hvarunder hon legat krossad.

Hvad det var befriande att kunna gråta så! — Och
tonerna följde henne. De gräto med henne. De tycktes
säga: »Ja, ja, du har rätt! Gråt bara! Vi gråta med

dig!»

Länge, länge dök hon ned i denna smärta och lät
tårarna strömma öfver sin hals och sitt bröst utan att
torka bort dem.

Men nu ljödo på en gång andra toner. Hon lyssnade!

Blott en i världen har kunnat tala så i musik, och
hon visste hvem det var. Hon kände detta, men aldrig
hade hon hört därpå som nu.

Det var trösten! En himmelsk tröst, som sväfvade
ned som från stjärnorna och tog hennes sorg i sina
armar. Endast den som förstår smärtan i hela dess djup
kan också bringa trösten, — och detta var trösten.

Det var kärlekens och godhetens eviga ord, som
falla mjukt som rosenblad öfver ett blödande hjärta!

Det var icke denna kalla tröst: »Du skall en gång
kunna glömma!» Eller den ännu hjärtlösare: »Tänk på
att många andra lida mer än du!» Nej, det var
förkunnelsen om den lycka och kärlek, som är evig. Det
var himmelns välsignelse öfver jordens smärta.

Och medan hon låg stilla och lyssnade, var det, som
om en isklump smälte i hennes hjärta. Hon böjde sitt
hufvud sakta öfver sitt barn och tryckte det närmare
intill sig.

Hon skulle lära detta barn att älska honom, som
hon hade älskat. Hon skulle lära det att se upp till
stjärnorna, som nu lyste klara genom den dunkla
natthimmeln, och öppna hans hjärta för sådana toner, som
nu sväfvade öfver dem båda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:05:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free