Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hennes röst började darra ännu mer, hennes små
ögon blefvo rödkantade, och hon sträckte titt magra
armar med en tragisk xörfike upp emot himmeln och
wkakarie 4em~
»Kan då Gud inte höra mina böner, skall han då
alldeles glömma mig! Jag ber honom ju dag och natt
om min förlossning! Men jag kan förstå, han har så
mycket annat att tänka på. Han kan inte minnas mig,
gamla stackare, som går här och väntar och väntar —
åh! åh!» —
»Åh! åh!» — susade det där uppe i furorna. Hvad
det var trist och öde och hopplöst och innehållslöst och
rörande på samma gång.
Hon satt ännu länge och jämrade sig. Men det var
blott samma tema med olika variationer. Hon hade
ingenting att berätta, ingenting att minnas. Alla hennes
tankar och all hennes längtan gick ut på att komma
bort från detta lif, och då hon ändtligen reste sig och
stapplade bort, medan jag stödde henne, tills hon kom
till vägen, sade hon:
»Ja, Gud välsigne frun för hennes barmhärtighet!
Och måtte frun aldrig bli så gammal som jag!»
Så snart hon var försvunnen, kommo barnen fram
igen- För dem var ännu en kryddskorpa, en femöring
eller en kringla en högst spännande och
eftersträfvans-värd uppenbarelse.
De följde oss som en myggsvärm, ständigt med
nyplockade blommor, som de kramade i sina små
svettiga händer, och då vi sedan rullade bort, sprungo de
ännu efter vagnen, till dess deras små dammiga fötter
blefvo trötta, och de blefvo stående med magen ut och
rufsigt hår och sågo efter oss.
Blåsten hade blifvit starkare, och det ljöd som
långa klagorop i kronorna af furuskogen: »Åh–––––––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
