- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
58

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ännu har han icke kommit, och jag börjar finna
tiden alltför lång bland alla dessa ansikten, där icke ett
ibland tio har sitt naturliga uttryck.

Då kan jag slå upp min solfjäder; här bakom ser
man bra, och jag vill sitta en stund och se på sällskapet.

Där står värdinnan! — Hon är ännu ung, d. v. s.
hennes dotter är florton år. Hon, modern, ser söt ut.
Hon har ett af dessa jungfruliga utseenden, som
kvinnorna i norden ofta behålla så länge; en ren, frisk färg,
ett par vänliga ögon, ett mjukt, ljust hår och en smärt
flickfigur. Hela hennes väsen uttrycker en blandning af
något välvilligt och opraktiskt, något godmodigt och
enfaldigt, något oroligt nervöst, och ändå en stor brist på
liflighet; denna underliga blandning, som också är ett
kännetecken på så många nordiska husmödrar. — I afton
har hon riktig feber, stackars liten!

Ett så stort sällskap och så många förnäma
människor! En minister, en general, ett par baroner o. s. v.,
o. s. v.

Hon har gjort och hon gör sitt bästa, och
alltsammans är mycket lyckadt.

Våningen är smakfull, vackert upplyst, det är
tillräcklig plats, bra uppassning, supéen blir utan tvifvel
nu som alltid förträfflig, — och dock har hon fullständig
feber. Hon trippar fram och tillbaka med sina vackra
små fötter, skakar på sina örhängen och går omkring
med ett frånvarande, stereotypt leende och önskar, att
hon kunde se åt fem håll på en gång.

Då och då kommer hennes man, kaptenen, tvärs
öfver golfvet och hviskar till henne med darrande ros*:
»Har du sett, om majorens fru har fått te?» —
»Baronen står ensam! Han har bestämdt tråkigt!» — »¿/ar
hummern inte kommit ännu?», och andra upprörande
anmärkningar, som gifva den lilla välvilliga värdinnan en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:05:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free