- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
70

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Han skrider vidare, men på dessa två minuter har
han mönstrat min toilett. Han vet färgen och snittet
på min klädning — åh ja! Passabelt, men icke efter
sista modet! Han har sett, att mina handskar icke äro
på för första gången, han har sett på min frisyr, mina
fötter, vet att han sett min solfläder förut. — Ja, nu
kan han det! God afton, hr baron! — Jag är glad öfver,
att jag satt ensam, då han kom, men jag är säker på
att han förstår, att jag väntar på någon.

De unga komma in från dansen. Där står balens
skönhet, en helt ung fröken, uppvaktad af krigsmakten
till lands och vatten, en landtofficer på den ena sidan,
en sjöofficer på den andra. Det liknar nästan den engelska
taflan i julkalendern, endast är hon här, denna lefvande
flicka, så mycket mera förtjusande än den på taflan. —
Ja, hon är verkligen en ögonfröjd. Hon är i ungdomens
hela fläckfria glans, visserligen utan det djupare
själs-uttryck, hvarmed lifvet förskönar de flesta ansikten, men
så har hon i stället den friska lekamliga fullkomlighet
och detta uttryck af lugn och lycka, hvilka man blott ser
hos ovanligt vackra människor, hvilka undgå den dagliga
grämelse, som vi andra beständigt ha vid att se våra
egna brister i spegeln.

Hennes skuldror äro så runda och så hvita öfver den
blekröda atlasklädningen, hennes nacke så stolt, hennes
lilla öra så rosenrödt, och däröfver det böljande, bruna
håret, ögonen äro så strålande, och munnen upphör icke
^tt ögonblick att le, — icke detta tomma, konventionella
¿ende, som människor få, som i många år ha varit
mycket ute i världen, icke heller detta falska, stereotypa
leende, som döljer all möjlig lömskhet och spioneri; nej,
ungdomens lyckliga, rena leende, som säger, att lifvet
är så härligt, att det är så roligt att vara vacker, att det
är en lycka att ha en så förtjusande klädning på sig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/1/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free