- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
90

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dör med hämmad andedräkt och gaf akt på hvar kvist,
som rörde sig, hvaije gång vinden skilde löfvet åt. Det
var, som om hon beständigt väntade, att där bortifrån
skulle det komma, det outgrundliga, det lyckobringande,
som hon ständigt längtade efter. Det var, som om hon
blifvit stämd till ett möte men den andra aldrig kom.
När den sista aftonrodnaden slocknade på himmeln och
nattkylan började sänka sig ned mellan träden, gick hon
tillbaka till slottet med långsamma steg; men ännu på
gården blef hon stående och lyssnade till tystnaden
omkring sig .... Det var en fullständig tystnad, där intet
kallade på henne.

* *



Femte året efter deras giftermål skänkte fru Viveka
sin man en son. Han mottogs af fadern med stor glädje.
Ingen hade någonsin sett slottsherren visa så mycken
rörelse, som då man kom och underrättade honom om att
han hade en arfvinge. En gång om dagen kom han in
i barnkammaren, där han blef stående ett stycke från
vaggan och såg på sin son, men han rörde aldrig vid
honom. Han hade aldrig sett ett spädt barn förr, och
det var för honom något nytt och obegripligt, hvarför
han också öfverlämnade gossen helt och hållet åt moderns
omsorg.

Fru Viveka hade varit mycket sjuk och fortfor att
vara svag långt efter barnets födelse. Man ansåg hennes
8vaga tillstånd som anledningen till att hon, hvar gång
barnet fördes till henne, blef så starkt upprörd, att det såg
ut, som om hon led af att se den lille. Hon kunde aldrig
kyssa sin son, utan att hennes ögon fylldes med t&rar,
och när han sof, kunde hon timtals sitta och betrakta
honom med ett så tankfullt och allvarligt ansikte, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free