- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
89

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ingen människa i världen skulle han förmått sig att
förändra den minsta detalj i sitt lif. Hans hustru och gäster
visste, på hvilket klockslag han var synlig och tillgänglig
och hvilka timmar man icke under någon förevändning
kunde söka honom. Till och med vid sådana tillfällen,
då hans närvaro och hjälp skulle vara nödvändig, kunde
fru Viveka stå med ena handen på låset till hans rum och
klockan i den andra för att vänta på det ögonblick, då
hon kunde våga gå in. Klockslaget var så mycket mera
afgörande än hjärtslaget i denne förträfflige matts lif.

Vid måltiderna och om aftonen var han den artigaste
värd, och för öfrigt öfverlämnade han åt sin hustru att
underhålla gästerna. Han visste, att där hon var
närvarande, skulle ingen sakna något. Det var i hennes
väsen något på en gång härskande och fritt, som verkade
både imponerande och uppmuntrande. I hennes närvaro
talade man gärna och lätt. Hon hörde på så
uppmärksamt och hade intresse och vänlighet för de mest
olikartade människor. Själf kunde hon också tala mycket
lifligt, men hon talade aldrig om sig själf, och trots all
hennes tillmöteskommande vänlighet, var det dock ingen,
som kom henne riktigt nära. Det var som en ring slagen
utomkring henne^ hvilken aldrig öfverskridits af någon.
Hennes man hade upphört att grubbla öfver henne. Hon
skötte allt omkring honom till hans fulla belåtenhet, och
han själf var helt och hållet upptagen af att lefva samma
lif, som han alltid lefvat, och ingenting störde hans ro.

Det hände ofta, att fru Viveka, när dagen var förbi
och hon sagt godnatt till sina gäster, gick ned ensam i
parken. Hon sprang då med öppna armar, som om hon
flög, som om hon flyktade ut i friheten. Men när hon
kom till en viss äng i parken, blef hon plötsligt stående.
Stödd mot ett träd, kunde hon stanna där länge, stirrande
mot den allé, som hon aldrig vågade sig in i. Hon stod

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:05:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free