- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
93

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

henne i stånd till — denna stolta och ädla kvinna, som
förstod att behärska sig själf, liksom hon härskade öfver
andra, — ja, då greps han af ett förundradt, kyligt
förakt, hvari det endast blandade sig en smula nedlåtande
medlidande, sådant som en af samhällets lyckliga,
väl-burgna personer kan hysa för en stackars förbrytare, som
stulit af svält. Det var honom fullkomligt omöjligt att
förstå eller hålla af en människa, som, om också endast
för ett ögonblick, kunde tveka om att uppfylla sin plikt.

Det var alltså detta hos henne, som han alltid hade
anat och som varit honom så främmande. Hon var svag,
svag som alla kvinnor. Han hade trott, att all denna
smärta hos henne endast var en häftig och plötslig
sjukdom, ett slags anfall af vanvett, som snart skulle gå öfver,
när hon åter kom hem och in i de gamla förhållandena.
Men han tog miste. Hon tycktes ej vidare vilja
återvända till lifvet.

Likasom, när ett älskadt väsen dör, den efterlefvande
då strax efter dödsfallet kan befinna sig i ett slags
upp-höjdt, nästan öfverjordiskt tillstånd, så var fru Viveka
efter skilsmässan först stilla och fattad. Hon hade
ansträngt allt sitt mod, uppbjudit alla sina krafter för att
utföra hvad hon ville, och hon föreställde sig möjligheten
att lefva i en upphöjd resignation. Men, som man vet,
är icke själfva döden det värsta, utan den tid, som
kommer efteråt, när det dagliga lifvet börjar igen med alla
små hvardagsbestyr och saknaden faller, droppe efter
droppe, som brännande eld på dens hjärta, som står
ensam kvar.

Det var denna tid, som nu började för fru Viveka.
Hon kom tillbaka till det gamla, till hemmet och dess
plikter, och hon fann det hela så underligt, liflöst och
meningslöst. Det var som en död kropp, där själen var

borta, och hon frågade sig själf, om det verkligen var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free