- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
103

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

det minsta ord eller den minsta yttre handling, att hon
hyste någon afund mot fru Vi veka för den plats, hon
intog i sin sons hjärta. Fru Viveka visade i gengäld
sin sonhustru all den uppmärksamhet och eftergifvenhet,
som hon ansåg sig skyldig mot husets nuvarande
härskarinna, så att förhållandet i familjen tycktes vara det
bästa.

Dagar, månader, år gledo bort i behaglig
enformighet. Allt var så väl inrättadt och ombesörjdt, att sällan
något missljud afbröt den dur-klang, som nu länge varit
rådande öfver Sörsta.

Då satt fru Viveka en sommardag och läste på
balkongen öfver stora terrassen, som vette ut mot
trädgården. Det var den allra klaraste dag. Icke en sky
fanns på himmeln. I solskenet svajade lindarna sakta
med sina genomskinliga blad, som tycktes vifta åt sina
egna violetta skuggor på sandgångarna. Rosorna
blommade i stora massor. Ljusröda, purpurfärgade, hvita och
gula, stodo de i täta klungor och sände sin vällukt upp
till fru Viveka. Sjön glimmade på afstånd bakom
askarna. Fru Amalia var med alla barnen i badet.

Plötsligt hörde fru Viveka dörren till salongen gå
upp. Hon kände igen stegen. Det var hennes sons.
De hördes så besynnerligt släpande.

Nu ropade han: »Mamma!»

Det lät som en suck från en sårad människa.

Hon reste sig så hastigt, som om hon varit en helt
ung flicka, och gick in till honom. Han stod vid
kaminen på samma ställe, där han stått den aftonen, då han
hade haft synen i parken. Han var liksom då likblek.
Håret hängde vått af ångest öfver pannan. Han höll
ett bref i handen, hvilket han räckte mot henne, när hon
kom in. Han sade ingenting utan skakade blott brefvet
i handen till tecken, att hon skulle läsa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free