- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
115

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att han sträckte ut handen liksom for att gripa det, men
då han slog med flata handen i vattnet, rördes det upp,
och ansiktet försvann.

Han reste sig då hastigt, och se — rätt framför
honom öfver rosorna stod en kvinnoskepnad. Han kunde
icke se, om hon sväfvade eller berörde jorden med fotterna.
Ljus och genomskinlig som en solstråle visade hon sig
för honom. Hårets gyllene glans flöt så fullkomligt ihop
med solljuset omkring det, att han icke kunde se, om
det var lockarna eller solskenet, som lyste, ögonen sågo
på honom med en sådan mildhet och godhet, att han
kände sitt hjärta fyllas af en värme och en glädje, som
han aldrig förr hade känt. Hon bredde ut armarna
mot honom och log, och han öppnade häftigt sina ormar
för att omfamna henne, — men då vek hon sakta
tillbaka .... Nu såg han tydligt, att hon sväfvade.

Från hennes hufvud föll en tunn, fladdrande slöja,
genomskinlig och mångfärgad som trollsländornas vingar.
Den böljade sakta i vinden, medan hon baklänges
sväfvade in öfver törnbusksnåret.

Utan att tänka på huru eller hvart han gick, ilade
han efter. Han trampade på de taggiga grenarna, och
där han icke kunde komma fram, högg han ned dem
med sitt svärd. I hvart ögonblick räckte han ut armarna
för att gripa henne, i hvart ögonblick tyckte han, att
hon var helt nära, — men hon sväfvade, ständigt leende,
sakta tillbaka.

Till slut stod han icke ut längre. Han föll stönande
ned på den våta, tufviga marken —, men då stannade
äfven hon. Hon såg ned på honom ännu mildare och
vänligare än förr, som om hon hade medlidande med
honom. Han låg på knä i det våta gräset med
sönderslitna kläder och blodiga händer, och så lyfte han sitt
smärtfulla ansikte upp till henne och frågade med dar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/1/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free