- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
117

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon vände sig sakta, och slöjan föll till jorden som
en dimma, som upplöses .... Han ville utstöta ett skrik,
men han kunde icke. Det var, som om två händer grepo
honom om strupen för att kväfva honom. En isande
kyla smög sig öfver hela hans kropp, från hufvud till
fot, och han började skaka i alla lemmar. Hjärtat slog
med tunga, kväfvande slag, och kan kände, att nu måste
han dö. Han ville läsa sina böner, men han kom icke
ihåg ett ord. icke ens namnet på sitt skyddshelgon. Han
ville gå, springa, men han kunde icke röra sig. Han
böjde sig ända ned till jorden och kröp som en hund
baklänges, darrande öfver hela kroppen — bort — bara
bort därifrån.

Men nu var det hon, som följde. Icke en sekund
kunde han taga sina ögon från det förfärliga ansiktet
öfver sig. Han kände hennes isande andedräkt som en
dräpande dimma efter sig. Dödsångesten bröt fram ur
alla hans porer, och ständigt kröp han, ut genom skogen,
nedför klipporna, tillbaka genom det höga gräset i
träskmarken, medan han hvart ögonblick väntade, att hon
skulle hinna upp honom, gripa honom, röra vid honom,
och då kände han, att han måste dö.

Först vid slottsgården försvann hon .... Då löstes
alla hans lemmar som från en förtrollning, och han föll
slappt, som en död kropp faller, baklänges ned på
stenarna.

Där fann hans folk honom nästa morgon blek och
blodig, och han bars upp som död; efter en lång
sjukdom återkom han dock till lifvet. Men hans hår var hvitt,
och ingen kände igen den unge, raske riddaren. Ännu
hände det någon gång, att han deltog i ett fälttåg, och
han kunde då svinga svärdet med vild kraft; men midt
i en strid kunde han plötsligen glömma allting och sitta
slö och likgiltig på hästen, medan pilarna hveno om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free