- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
125

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

på människors undergång. Hade icke hafvet uppslukat
alla, alla, som hon hade älskat? — Det hade tagit
hennes man, då han ännu var ung och stark, hennes Furio,
som hon hade älskat så lidelsefullt. Det hade tagit
hennes äldste son, hennes tröst och stöd, den gode, trofaste
Oreste, — och så, till sist, hade det sköljt sina
hämndgiriga böljor öfver hennes Angelos härliga gestalt. —
Hon hatade det!

Hon kunde stå med knutna händer och stirra på
det, när det stormade där ute, som man ser på en fiende,
som bryter fram för att förstöra och krossa.

»Gud, ja, det förstås, han bor i himmeln, men han
är för långt från hafvet», sade hon till mig. »Han kan
icke hålla det i styr, annars skulle han aldrig tillåta
något så omänskligt. Och den heliga madonnan!
Ja, hon har tillräckligt att göra med att låta tillbedja
sig.»

Sådana saker sade hon dock aldrig i Marias närvaro.
Teresa beundrade sitt barnbarn, för henne var det
heligaste uppenbaradt i Marias religiösa tro. »Himmeln»,
sade Teresa och slog uppåt med handen, »himmeln är för
mig icke annat än storm och åska, därifrån kommer allt
det, som förstör jorden. Men hon där! — När jagser på
henne, så tror jag på himmeln, — hennes himmel.»

Då jag nu hörde, att Maria Assunta var sjuk, ilade
det en rysning öfver mig.

»Hon dör!» var min första tanke.

Teresa var en af dessa människor, som liksom
åskledaren ständigt kalla blixtstrålarna till sig. Hon tycktes
mig liksom förutbestämd att lida alla kval på jorden!

Jag gick genast ned till deras lilla hus och fann
Teresa sittande innanför dörren på en pall. Hon hälsade
på mig genom att böja hufvudet, och utan att säga ett
ord gjorde hon blott en rörelse med handen bort mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:05:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free