- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
133

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Ja», fortsatte hon. »I alla fall voro de första
människorna olydiga, och Gud tålde icke olydnad af dem,
som voro så ringa, som icke hade hans visdom, och han
sade till dem: Här få ni icke vara längre, olydiga
varelser; förrädare få icke finnas i paradiset, bort
härifrån! Gå!

Det var en hård dom, signora, en hård dom att
höra för dem, som voro födda i paradiset. Rundt
omkring låg paradisets trädgård med sina otaliga träd med
det blanka löfvet, med gyllene frukter och hvita,
doftande blommor. Genom gräset flöt lifvets källa. Det
klara, välsignade vattnet sköljde kring alla trädens
rötter, gjorde alla de tusen blommorna på ängarna friska
och skinande som stjärnor. Där fanns hvarken damm eller
hetta, där växte ingen giftig planta, ingen tarantel gömde
sig under stenarna, inga ormar lågo under blommorna.

Allting var fullkomligt.

Och Adam och Eva sågo in mot de svala skuggorna,
som föllo från paradisets lundar, och mot alla de ljusa
solstrålar, som lekte öfver gräset, och hörde vattnet sorla
från den outtömliga källan, och de visste, att de måste
bort, — bort därifrån.»

»De hade visserligen hvarandra», fortsatte Teresa.
»Och det är en stor tröst för en man och en kvinna att
äga hvarandra och att följas åt, men förbannelsen var
den, att de icke heller kunde tro riktigt på hvarandra mer.

Eva såg på Adam och tänkte: Han har förrådt sin
Gud, han kan också förråda mig. — Och Adam såg på
Evas skönhet och tänkte: Hon, som med sin ömhet

frestade mig att synda, frestade mig så, att jag måste
gå bort ifrån paradiset, — hvad skall hon nästa gång
fresta mig till? Och de tryckte sig tätt intill
hvar-andra, så som den ena stackaren kan stödja sig mot den
andra, oaktadt de båda väl visste: det är icke något stöd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:05:19 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free