- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
147

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bröstvärnet, och den unga modern, som själf såg ut som
ett barn, kunde knappast hålla honom.

»Mamma, mamma», ropade han och gjorde plötsligt
ett hopp, som om han ville kasta sig i sjön. »Jag kan
inte se fiskarna! Hvarför gå fiskarna sin väg, mamma?»

»De äro kanske rädda för båten», svarade modern.

»Sådana dumma fiskar!» sade han. »Mamma, mamma,
jag säger, att fiskarna äro dumma! Jag är inte rädd för
båten, jag kan mycket väl gå på den!» Han gled ned
som en ål på sin lilla mage och började kila i väg öfver
däcket; — modern efter.

»Sitt nu stilla ett ögonblick!» bad hon.

»Hvart går den där trappan, mamma?» frågade han.
»Jag vill opp för den där trappan!»

»Det kan du inte; den där trappan går upp till
kaptenen.»

»Jag vill upp till kaptenen», förklarade han och klef på.

Modern efter och fick tag bak i hans små byxor,
hvarvid han stämde upp ett riktigt krigsrop: »Jag vill
opp till kaptenen, jag vill!!»

Det räckte ganska länge, innan unga herrn genom
böner och mutor förmåddes att tiga, men då kröp han
åter igen upp på bänken och hängde sig ut öfver räcket.
»Mamma får inte hålla fast mina ben! Mamma får inte
pina mig», ropade han och sparkade med sina små kängor.
»Jag vill ligga ensam och se på fiskarna! — Gå bort!!»
Och så började kriget om igen.

Då den unga frun ett ögonblick vände sig om, var
gossen plötsligt försvunnen. Hvarken hon eller jag hade
märkt det. I första ögonblicket var hon öfvertygad om
att han hade fallit i sjön, men jag lugnade henne med
att i så fall hade vi säkert hört ett plumsande. Utom
sig af ångest och oro letade hon nu efter sitt borttappade
får uppe och nere, och jag följde henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/1/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free