- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
16

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon försökte uthärda det. Hon försökte att le och
vara en älskvärd värdinna, men det ville icke lyckas.
Det öfversteg hennes unga krafter. Alla svartsjukans
giftiga kval beto henne i hjärtat som en fysisk smärta.
Hon kunde icke uthärda att se på det. Dansmusiken
gjorde ett skrämmande intryck på henne och pressade
upp tårar i hennes ögon. Hon gick allt närmare dörren,
ut i det nattliga mörkret i trädgården och försvann.

Det var redan tämligen långt lidet på natten, och
det skulle ha varit alldeles mörkt, om icke ett starkt
månsken delvis hade upplyst allting.

Blommorna hade en svag färg. I björklunden, dit
hon sprang in, kastade månen långa, hvita vägar. De
nedhängande björkgrenarna dallrade i månskenet.
Löf-vet, som började bli gult, hängde som tårar ned från
kvistarna. Det var dödstyst omkring henne. Hon gick
så fort hon kunde, längre och längre ned mot sjön.

Där på en klippa alldeles ofvanför vattnet var ett litet
lusthus, där hon så ofta hade suttit med honom .... Det
var byggdt af bräder ined ett spetsigt tak och kallades för
»templet». Hon sjönk ned på bänken där inne och brast i gråt.

•Hon grät länge och häftigt, men så blef hon tyst.
Hon lyfte på hufvudet och såg ut öfver den kalla, mörka
sjön och de sofvande stränderna däromkring. Hösten
hade redan gifvit naturen en viss isande styfhet, och nu
i natten lågo de svarta skuggorna så döda och blytunga,
medan de delar af sjön, som månen belyste, hade en kall,
hvit metallglans. Det var som om man kände, att den
sömn, hvari naturen hvilade, snart skulle öfvergå till döden.

Det var så stilla, att hon kunde höra dansmusiken
långt bort ifrån komma stötvis genom luften.

»Nu dansar han där uppe med henne», tänkte hon, och
hon lyssnade, som om hon härifrån skulle kunna höra,
hvad han sade henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free