- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
17

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men hvad var det? Det kom någon på gången. Det
var hastiga steg. Hon kände dem.

Hon böjde hufvudet ned öfver armarna, som för att
gömma sig både för sig själf och för honom, men han
gick alldeles inpå henne och tog henne hårdt i armen.

»Jenny, hvad är det här för konster?»

Hon svarade icke utan böjde sig åter igen ner.

»Du gör mig tokig», utbröt han häftigt. »Jag har
letat efter dig i hela trädgården. Hur kan det falla dig
in att springa ut så där tunnklädd i nattkylan?»

»Hvad bryr du dig om, hvar jag är», snyftade hon.
»Du har inte sett på mig i afton. Du har hvarken haft
ett ord eller en blick för mig, du —»

»Nej, men hvad är det för barnsligheter!» sade han
förtretad, me» det var dock något obestämdt i tonen, som
om han icke vore alldeles omedveten om att hon hade rätt.

MecL ens släppte hon händerna, som hon höll för
ögonen och såg fast och bestämdt på honom. Hennes
stämma blef fullkomligt lugn, och hon sade högt och
långsamt liksom för att riktigt få honom att förstå det:

»Jag skall säga dig att, om du är trött på mig, så
vill jag mycket hellre dö!» Han såg på henne, och hans
ögon fylldes med tårar. Det var något i allvaret och
sanningen hos henne, som ögonblickligen hade gripit
honom. Han tyckte om, att hon så starkt kunde känna en
smärta. Han slog häftigt armarna om henne och drog
henne till sig.

^Vill du dö?» hviskade han. »Ja, då vill också jag
dö. Kom låt oss kasta oss i sjön tillsammans och
för-övinna — nu, medan vi älska hvarandra. Allt, som
kommer efter, när kärleken är förbi, är inte värdt att lefva
för!»

Hon kände hans hjärta slå starkt mot sitt eget. Hon
kände hans andedräkt öfver håret och hörde hans röst

H. Nyblom, Dikt och verklighet. 11. 2

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free