- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
20

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Han reste bort. Till en början skref han allt
emellanåt och så — ingenting. På alla de bref hon i sin ångest
sände honom — icke ett ord till svar. Han lät henne
blott falla, som man låter en halfvissen blomma falla,
eller som han just nu hade låtit tidningen glida ned på
golfvet. Det fanns icke flera nyheter att läsa i den.

Hon hade först sörjt sig nästan till döds och sedan
grubblat öfver honom, så att hennes panna hade blifvit
mörk och hennes mun sträng. Här satt han nu igen
plötsligt midt emot henne, och hon såg, hvad han var,
och hvad han blifvit. Egoismen och äregirigheten hade
genomträngt hela hans väsen, och hvarken hon eller
någon annan skulle mera kunna klappa på hans hjärta
med någon förhoppning att bli hörd. Den porten var för
alltid låst.

Han hade slutat sin cigarrett och kastade stumpen ut
genom fönstret. Nu satte han sig till rätta i sitt hörn för
att sofva. Det dröjde länge, innan han kunde få det
bekvämt nog. An låg hans hufvud för lågt, än för högt.
Han försökte än att sträcka ut benen och än att lägga
dem på sätet midt emot. Åndtligen kom han till ro,
men solen sken på honom, och med en grimas och ett
häftigt ryck drog han för den gröna gardinen. Hufvudet
föll tillbaka. Hans mun blef slappare. Kinderna sågo
rynkiga och gamla ut. Plötsligt sjönk kroppen liksom ihop,
och han föll i sömn.

Allt eftersom han sof, förändrade ansiktet sig. Hans
hufvud hade fått en god hvilplats. öfver hans drag
bredde sig ett stilla lugn. Ögonbrynen, som han nästan
alltid hade rynkade, medan han var vaken, voro icke
längre sammandragna, de skildes och intogo sina naturliga,
vackert tecknade bågar. De långa ögonhåren lågo så
mjukt ned öfver kinderna, och nu log han i sömnen. Det
var samma leende, hon hade sett i deras lyckliga dagar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free