- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
23

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gjorde icke det minsta intryck på dem, att han strök
öfver dem. Han återtog oafbrutet dessa tre rörelser:
slog bort hårtofsen från pannan med en stolt knyck på
hufvudet, gaf flugorna en smäll med servetten och strök
med handen öfver västen och frackuppslagen.

Tre bord voro dukade ute på verandan och
ungefär dubbelt så många i salen innanför, som var dunkel
af markisens och trädens skugga.

Vid det ena af borden på verandan, där tre kuvert
voro framsatta, satt en ung man ensam.

Han var lång och bredaxlad, hade knotiga armar
och ben och mycket stora händer och fötter. De sista
voro instuckna i ett par ännu större, snedgångna kängor.
En väldig rothatt, som hängde långt ned öfver nacken
och pannan som en upp och nedvänd kastrull, dolde till
hälften hans ansikte. Det var ett solbrändt ansikte med
ett par utstående, godmodiga ögon, en näsa af högst
obestämd form och ett tämligen oroligt tunt, ljust skägg.

Han satt i en mycket besynnerlig och besvärlig
ställning, i det han hade kastat det högra benet öfver det
vänstra och sedan lutat den vänstra armbågen mot det
högra knäet. Den vänstra handen höll han upp emot
ansiktet och klämde de långa fingrarna så hårdt omkring
kinden och underläppen, att halfva ansiktet fick en
alldeles förvriden form.

I högra handen höll han en gaffel, hvarmed han
långsamt tecknade på duken. Han satt med sin stora rygg
starkt böjd och ögonen fästade på bordet. Endast då
och då såg han upp och kastade en förtretad blick ned
emot sjön, som om han förgäfves väntade på någon,

— så slog han åter ned ögonen och började rita på
duken igen.

Det tycktes icke inträda någon förändring i
situationen, och till sist vände sig kyparen till den unge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free