- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
38

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

inte tala om att pryda det. Men meningen vore väl, att
vi skulle arbeta tillsammans för att skapa ett helt, —
sådana hem, där människor kunna känna sig i harmoni
med sig själfva, trots all disharmoni i världen
utom-kring.»

»Och vi få aldrig måla små taflor mer?» utbrast
målaren med förtretad min.

»Ja, hvar skola vi hänga dem?» utbrast arkitekten
och slog sig på knäna. »När väggen redan är född med
dekorationer, hvar skall man då hänga dem?»

»Nå, och törs man fråga, hvad dina väggtaflor skola
föreställa?» frågade målaren och sneglade misstänksamt
på honom.

»Ni kan ta hela naturen till hjälp», svarade
arkitekten, »träden, blommorna, luften och ljuset, djur och
människor, — men bara inga handlingar. Dem
öfver-lämna vi till författarne.»

»Skulle man således aldrig ha lof att berätta
någonting med penseln?» frågade målaren. Hans röst började
bli genomträngande och ond.

»Man kan ju inte förbjuda er det», sade arkitekten,
»men det blir alltid så ofullkomligt. Det kan ju hända,
att det är ensidigt af mig, men jag tycker, att det är
något så onaturligt att se ett gifvet ögonblick fixeradt
af en handling, som är i rörelse. Hvad mig själf angår,
är jag så förfärligt trött på alla dessa taflor, där en
Olle i det oändliga står och friar till en Karin, utan att
någonsin få vare sig ja eller nej, eller där en gammal
gumma sitter och skalar potatis till världens ände, eller
en mor vaggar ett barn, som aldrig somnar. I en
händelse längtar man efter utveckling. Den kan bara
författarne berätta oss.»

Författaren blinkade med ögonen, nickade med
huf-vudet och vred belåten sina mustascher.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free