- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
49

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rättare palatsen, högt uppe i luften, så att blott en smal
strimma af himmeln var synlig, en genomskinlig, klar
hösthimmel, där fullmånen stod skinande hvit och rund.
Det var dödstyst på gatan.

Skuggorna från torn och karnapper föllo kolsvarta
i månskenet. I en liten springbrunn lekte en liten
hvit vattenstråle, fort och plaskande, som om den hade
alldeles särskildt muntert i ensamheten; ibland vred
den sig, som en svan vrider sin hals, och så for
den plötsligt högt upp som en blå blixt i månstrålarna.
På långt afstånd hörde man då och då steg, som åter
dogo bort utan att komma närmare. Ett fönster klirrade
någonstädes, ett par röster hviskade, — och så blef
allting åter lika stilla. Och dock gjorde denna tystnad och
detta hvita månsken med sina svarta skuggor icke detta
vemodiga, ängsliga intryck, som ett månsken i
ensamheten här uppe hos oss.

Det var något så ljust, stort och lätt i denna natt.
Månen stod icke långt borta, som en sömnig planet på
himmeln, den strålade med en genomträngande, stadig
glans, som om den hängde till upplysning i ett feslott.
Himmeln var nästan svart omkring den, och stjärnorna
stodo stilla och brännande, som om de hade närmat sig
jorden för att se in i Italien. Inga löfträd skälfde, ingen
skog susade. De präktiga palatsen med sina starka,
kraftiga linier aftecknade sig med lugn och skönhet i
månljuset. Det var, som om allt i denna luft och detta
ljus klingade i dur. Själfva springvattnet plaskade så
tydligt i dur med sin glada, rasslande stråle.

Det var, som om allt andades ut efter en varm dag,
det var, som om dessa omgifningar skulle locka fram ett
nytt lif. Dagen hade varit hetta och arbete, damm och oro,
natten var nu hvila och skönhet; här kunde ens själs
innersta tankar komma fram och sitta och stråla i månskenet.

H. Nyblom, Dikt och verklighet. II.

4

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free