- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
50

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag hade stått länge i fönstret och sett ut, till sist
stängde jag det och gick i säng. Men just som jag
skulle somna in, tyckte jag, att jag långt, långt borta
hörde en klang, — eller var det blott månstrålarna, som
spelade på väggen? Nej! Nu steg den igen, den kom
närmare, närmare.

Det var två instrument, som spelade. Mandolinen
hade melodien, som den föredrog med detta hoppande
ljud, h varm ed de fina metallsträngarna klinga, när de
sättas i rörelse af plektern. Gitarren ackompanjerade
med stora ackord, som raska och fulltoniga rycktes från
strängarna af en öfvad hand. Båda de spelande sjöngo
till musiken, den ene i falsett, så att det lät som en ung
flickröst, den andre sjöng understämman.

De gingo raskt. Man märkte det på klangen, som
hastigt steg från ett nästan ohörbart piano till klingande
fyllighet under mitt fönster. Så aftog den igen, ljöd
endast afbrutet då och då, — och försvann i fjärran.

»Tag minns icke den melodi, som drog förbi mig, så
att jag kan inte sjunga den, och dock har jag hela uttrycket
af den, klangen, rytmen så tydligt för mig, att jag aldrig
skall glömma den.

Den gick också i dur, liksom ljuset och luften
omkring den, och den uttryckte en underbart jublande,
fläckfri lycka. Den lät, som om kärleken själf var ute och
vandrade och gick sjungande, med vingar på hälarna
fram öfver månstrålarna för att stanna vid en dörr eller
kanske för att icke stanna utan blott sväfva vidare i
känslan af sin egen lycka.

Det var intet tomt hvardagsnöje, det var ingen vild,
passionerad glädje. Det var lyckan just så, som jag
tänker mig den, klar, rik, fulltonig och dock stilla som
stjärnorna där ute på natthimmeln, — en sådan lycka, som
man tycker aldrig skulle kunna störas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:26:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nhdov/2/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free